Kanske är det för att jag tycker om att få min världsbild utmanad som jag tycker om att lyfta andra perspektiv i frågor som intresserar mig. Jag vet inte säkert men jag tror att det i alla fall har ett finger med i spelet. Nu är jag trygg i mig själv och det hjälper mig att ta ett steg bakåt när jag ser, eller hör, något som vid första anblick skulle kunna ses som något dåligt. Så jag tänkte dela med mig av några perspektiv från andra sidan.
”De där byter aldrig, de dansar bara med varandra. De kunde ju lika gärna dansa hemma.” Vem är det som säger att två personer inte får gå på dans och bara dansa med varandra? Det är klart att de får, man bestämmer själv vem man vill dansa med. Men bortsett från det så kan man ju fråga sig varför de inte vill byta. En sak som jag själv kan uppleva är att hetsen som uppstår när en ny danspartner ska hittas gör att jag inte vill byta. Ibland dansar jag hellre flera danser med samma person än byter många gånger. Det är så tråkig jag tycker att hetsen är. Jag vill kunna kliva av dansgolvet innan jag bjuder upp någon annan, men det händer i princip aldrig.
”Vilket lyxproblem, att alltid bli uppbjuden, tänk på de som knappt får dansa…” Det är verkligen jättetråkigt att det finns de som får stå mycket och jag förstår att det, för dessa, sticker i ögonen när någon klagar över att den aldrig får välja. Men… Du är och dansar, det finns ett 30-tal där som du verkligen vill dansa med. Men när kvällen är slut och du inte kunnat dansa med någon av dem och det är så det blir varje gång du är ute och dansar, så blir du besviken. Det är besvikelse vi upplever när vi knappt får dansa så känslan är densamma. Att jämföra situationerna är visserligen som att jämföra äpplen och päron, men det betyder ju inte att vi ska förringa känslan hos den som inte får dansa med de den vill dansa med.
”Jag bjuder upp och så tittar hon bara bort och säger att hon måste vila. Jag ser att hon ljuger och bara inte vill dansa med mig.” Eller så tittar hon bort för att hon faktiskt behöver vila men tycker att det är jättejobbigt att tacka nej. Och nej, du ser inte skillnad för det du ser är någon som är obekväm i situationen. ”Men hon gick upp och dansade med en annan som bjöd upp henne efter en halv låt.” Jag kan ju bara se till mitt eget perspektiv… Om jag sitter och vilar och någon som jag absolut inte vill missa att dansa med bjuder upp, då går jag upp och ger det jag har. För den dansen kommer att ge mig energi, inte ta den ifrån mig, så jag orkar mer efteråt.
”Jag var först fram men han sa att han redan var uppbjuden. Det var han ju inte, dålig stil.” Jag har blivit uppbjuden med en blick tvärs över dansgolvet. De enda som såg det var vi två som var inblandade… så hur vet du att det var en lögn? Sedan är det många som känner att de behöver uppge en anledning till varför de tackar nej, då de tycker att det är jobbigt att säga nej… Men det behöver de inte. Det finns ingen som är skyldig dig en förklaring till varför de tackar nej.
Finns det något du ofta hör i danssammanhang som du vill att folk ska förstå den andra sidan av?
Bild av Dunkens dansbilder
Tankar om dans 