Vad vill du lära dig på en danskurs?

Att kunna dansa med så många som möjligt är alltid mitt mål med min egen dansutveckling. Jag vill kunna tekniker så att jag efter en grundkurs, kan dansa med utövare av dansen som jag lär mig. Oavsett om de gått kurs för samma instruktör eller inte. Jag vill inte kunna ett mönster, utan jag vill veta hur jag för eller följer så att mönstret går att utföra med någon som aldrig har sett mönstret förut men som kan dansa dansen.

Ju mindre grundteknik som ingår i en danskurs, oavsett vilken nivå den är på, desto mindre lär sig deltagarna om hur man dansar dansen. Det är då, till exempel, ryck och slit i följaren eller påtvingandet av rörelser uppstår. Det är då en följare, ur förarens perspektiv, gör något helt annat än vad föraren hade tänkt, eftersom följaren går in i ett invant mönster. Jag tycker inte att det gynnar deltagarna när det inte fokuseras på tekniken för den är grundfundamentet i dansen.

Att det ska vara roligt på kurs, ja, självklart! Men jag ska lära mig någonting. Om jag kommer ifrån ett kurstillfälle och inte har lärt mig någonting så var det väldigt sällan värt det. Om jag redan kan dansen och är på kursen för att ha roligt eller för att motionera så vill jag fortfarande lära mig eller träna på någonting för att bli bättre på dansen. Mitt mål är ju fortfarande att bli bättre och det finns alltid någonting som man kan lära sig för att bli bättre på dansen.

Idag kan jag uppleva att det ska gå så fort på kurser, att man ska lära sig så många olika saker och det är så mycket fokus på att det ska vara roligt att lärandet av dansen får stå tillbaka. Tänk om det rört sig om att lära sig att köra bil… Du och körskoleläraren pratar och skrattar hela tiden men ni fokuserar inte på hur dragläget på bilen fungerar så du lär dig det inte… Hade du fortsatt att gå hos den körläraren då?

Trippel!

Ibland händer det och nu i helgen är det så! Dans tre dagar i rad… Mjölby i fredags, Örebro i lördags och ikväll Ljungsbro. Det här hörde till vanligheten för ett par år sedan men nu blir det inte lika ofta längre. Tråkigt… men tiden finns inte alltid till och det är inte så ofta som det finns tre danskvällar inom räckhåll häromkring. Jag har verkligen sett fram emot det här!

Svårt att inte småskratta när jag ser vilka medel jag tagit till för att lyckas få till den här trippeln. Jag har gått med vänsterhanden lindad i bandage i tre dagar för att inte belasta handleden som jag haft ont i. Och eftersom jag vet att jag kommer att få ont i vänster fotled, om jag inte passar mig, så har jag haft foten lindad onsdag och torsdag. Kanske får ha den lindad måndag och tisdag med… Så varför utsätta sig för det här? Jo, för att under dessa kvällar så kommer jag få uppleva det här:

Jag känner trummorna i luften, jag känner dem i golvet, takten fortplantar sig upp i fötterna, knäna, höfterna och skapar en puls i min kropp. Pulsen sätter min kropp i rörelse och när musiken kommer igång så har vi fått kontakt och börjar dansa. Vi snurrar och hittar roliga sätt att markera musiken. Vi hittar varandras rörelsemönster och börjar se på varandra när något kommer att hända. Jag ser att hon laddar för ett skutt så vi hoppar samtidigt. Jag sänker tempot i överkroppen och hon drar ut på steget för att sedan röra sig snabbt på nästa vilket jag använder för att sätta henne i snurr. Vi skrattar åt att vi båda två visste om att det skulle hända innan det gjorde det för vi kände och såg det på varandra. Jag hör att musiken närmar sig ett klimax och märker hur hennes anspänning hårdnar när jag inleder en snurr, jag vet att det betyder att hon tänker spinna så jag ser till att följa efter henne och laddar för att markera utgången ur snurren som jag redan nu vet kommer att ske precis på musikens klimax. Pang! Vi poserar med perfekt timing på trumslaget och det lyser om henne, musiken har tystnat. Vi brister ut i skratt och omfamnar varandra.

Dessutom så kommer jag att få uppleva det här:

Musiken böljar fram, mjuka utdragna toner sveper fram över golvet och snuddar lätt vid oss där vi står nära varandra och gungar lätt i takt med musiken för att hitta varandras dansstil. Vi flyter med tonerna runt golvet som om vi befann oss i en vattenström. Alla rörelserna har ett lätt motstånd mot strömmen runt oss och vi snurrar som ett. Några snabba steg följt av en långsam inbromsning när musiken går från refräng till vers. Vi följer musikens intensitet och vi kan känna varandras hjärtslag och hur de rör sig mot en gemensam rytm. Från våra händer sprider sig endorfinerna genom oss som värmen från en öppen spis. När musiken tystnar står vi kvar och försöker vakna till, det tar en liten stund och när vi till slut skiljer oss åt utbyter vi varma leenden och skiljs åt i vimlet av dansare som letar efter en ny danspartner.

Så när jag nu snart ska sätta mig i bilen på vägen till kväll tre och inser att jag kommer att ha ont i kroppen när jag vaknar imorgon, så kommer jag fortfarande att ha ett stort leende på läpparna. Och vi kommer att prata om hur trevlig kvällen var ikväll i bilen på väg hem tills siste man klivit ut. Väl hemma kommer jag att vara jättetrött i kroppen men euforisk i huvudet så det blir en sen natt innan jag somnar… Det här är varför jag lindar mina leder, det här är en av sakerna som visar att dans är min livsstil och inte bara en hobby!

Olika dans med olika personer

Det ser så härligt ut när de dansar, de är så nära varandra, hon har handen på hans nacke, han har handen på hennes kind, de håller varandras hand med sammanflätade fingrar. Så vill jag också dansa tänker du och när du får chansen så bjuder du upp den av dem som du vill dansa med. Men hen placerar inte handen på samma plats. Ni är inte lika nära och när du placerar handen där du såg att den var med den andre så tar hen bort den. du försöker då sammanfläta era fingrar men handen dras undan. Dansen blir stel, inte alls så som du såg hen dansa förut. Du blir frustrerad och försöker krypa intill men hen glider undan, kanske håller du emot lite men det blir ett mottryck och du behöver ta i för att hålla emot.

Räkna aldrig med att en person som du sett dansa kommer att dansa på samma sätt med dig. Det är inte din rättighet att få dansa med hen på samma sätt som någon annan gör. En del dansar bara så med sin partner medan andra dansar så med alla. De flesta ligger förmodligen någonstans däremellan, de dansar såhär med utvalda. Jag har i princip ingen intimitetssfär men jag dansar inte såhär med alla och om jag gör det eller inte beror uteslutande på signaler från och beteende hos den jag dansar med.

Jag dansar inte såhär om personen jag dansar med är för på, eller om den tar för sig för aggressivt. Det får mig att ta avstånd istället för då finns inte respekten för att det är ett gemensamt beslut om hur man dansar. Båda behöver vara med på det. Jag dansar heller inte såhär om personen håller hårt i mig, för då uppstår känslan av tvång. Jag använder inte dansen för att initiera flörtande och därför dansar jag inte såhär om jag upplever att min danspartner initierar flörtande med mig först i dansen.

Jag kan välja att dansa såhär om min danspartner får mig att känna mig avslappnad och att jag inte blir påtvingad någonting. Men det är något som jag väljer, och det är inte säkert att det är likadant varje gång jag dansar med samma person. För det är också en fråga om dagsform, om sinnestillstånd och om var någonstans jag befinner mig i livet. Det handlar om trygghet, om jag är trygg med henne och om hon är trygg med mig och om vi är trygga med vad dansen betyder och inte betyder för oss.

Du kan inte veta vad en person som du dansar med har varit med om, inte ens om du har dansat med hen flera gånger. Försök alltid att göra din danspartner så trygg som möjligt oavsett hur ni dansar.

Pardansens helande kraft

Värmen från danspartnern, oxytocinruset från beröringen, känslan av att för ett par minuter inte vara ensam… Inte undra på att många tar till dansen när de mår psykiskt dåligt, behöver en fristad eller inte vill vara själv.

För 7 år sedan när jag försökte återhämta mig efter en tung skiljsmässa var det dansen som höll mig över ytan. Jag kunde gömma mig för sorgen och de mörka tankarna så att de inte var konstant närvarande. Genom de nya vänner jag fick kunde jag bygga mig en ny tillvaro med personer runt mig som jag bara hade glada och varma minnen med. Det hjälpte mig att släppa sorgen och mörkret en aning och tids nog kunde jag börja ta itu med de problem som separationen medfört. Dansen löste inte mina problem men den gav mig andrum så att jag kunde få tillräckligt med utrymme att ta tag i mina problem.

Sedan dess har jag, emellanåt, använt mig av dansen som fristad från tankar och negativitet. Det fungerar för stunden och det är oftast vad jag behöver. För då får jag energi som jag kan använda till att hantera det som tynger mig och då kan jag ta mig framåt.

För mig är pardansens helande kraft ett faktum, något som jag kan luta mig tillbaka på och använda mig av, vare sig det är för återhämtning eller för att fly det jobbiga en stund. Om fler människor förstod vilken effekt som pardans har på psyket så tror jag att fler skulle välja att ägna sig åt den.

Läser du av hur följaren vill dansa?

Ölandsveckan är slut för i år, för mig den dansmässigt bästa av de jag varit på, och nu i tomheten efter att ha lämnat gemenskapen för hemmets lugna vrå vaknar tankarna om dans till liv igen.

Varje gång som vi påbörjar en dans får föraren en känsla om hur följaren vill att de ska röra sig över golvet. Känslan kommer ur vilken typ av anspänning som följaren har i kroppen, och hur följaren agerar när föraren förändrar sin anspänning. Om den känslan blir basen för dansen som sedan kryddas med rörelser och tempo som passar med hur föraren tolkar musiken så skapas en symbios. En av effekterna av en sådan symbios är att de gånger som förare och följare har en missmatch i önskad bas för dansen så skapas ändå en positiv känsla i den gemensam dansen.

Detta kan till exempel resultera i:

  • En snabb, svängig låt som paret rör sig till väldigt avskalat, sakta och minimalistiskt men med inslag av höftrörelser och snabbt tempo.
  • En långsam låt med många utdragna ljud som paret rör sig till med små, små snabba rörelser men sakta över golvet.

Paret harmoniserar fortfarande med musiken men på ett sätt som ger båda en del av vad de vill ha i dansen. Att som förare lyssna av sin följare och anpassa sin dans till denna är en egenskap som följare över lag uppskattar väldigt mycket eftersom det då inte blir frågan om att föraren kör sitt eget race utan att paret dansar tillsammans.

Tillbaka på golvet

Efter en lång tid utan speciellt mycket socialdans, utan snarare med ett fokus på egen och andras dansträning så har jag nu börjat ta mig ut på socialgolvet mer frekvent igen. Och som ett brev på posten kom det nya tankar om dans och viljan att skriva om dem växte stark så i år hoppas jag på mycket socialdans och mycket skrivande.

Ett uppmaning till följare, som jag inte har hört tidigare, mötte mig när jag var ute sist. ”Stå en dans ibland så att de som inte fått dansa får dansa”, stort av dem som väljer att göra det eftersom de tar en stund av sin danskväll och låter någon annan ta del av glädjen men… mina tankar går fort till hur tråkigt det är att den uppmaningen finns från första början… och sedan till hur det här kan leda till sura blickar och onda tankar om de som inte vill stå över en dans… Men det här är ju en uppmaning från någon som har något gott i tanken och vi kan inte förvänta oss att någon ska stå över till förmån för någon annan, och om någon inte står över är så ska vi inte döma hen för det.

Tyvärr så är det heller inte någon lösning på problemet, det är bara något som behandlar symptomet. För problemet är ju att det finns färre förare än följare, så se inte att någon står över en dans för någon annans skull som en lösning. Målet borde istället vara att öka antalet förare så att fler kan dansa samtidigt och i den tanken uppstår följande frågor:

  • Hur får vi fler män till dansgolvet? (Jag väljer att fokusera på män här till skillnad från förare, eftersom jag har machokulturen i fokus.)
  • Hur får vi personer att stanna kvar på dansgolvet?

Jag tror att dessa två frågor är lika viktiga och att de är någonting som bör behandlas av dansvärlden.

Hur får vi fler män till dansgolvet?

Jag upplever att män tycker att: Det är häftigt med en man som kan dansa men det är samtidigt pinsamt och fånigt att lära sig att dansa. ”Machokulturen” gör att de inte känner sig bekväma när de försöker lära sig att dansa och den kulturen blir alltså ett gissel som hindrar män från att lära sig att dansa. Det finns naturligtvis andra anledningar också men jag tror att det här är huvudanledningen till varför män inte lär sig att dansa och om vi ska få fler män på dansgolvet så behöver vi bemöta det.

En man som funderar på att lära sig dansa men som är låst i ”machokulturen” kan behöva prata med en man som dansar, som inte är rädd för vad andra tycker om att han dansar. Män som dansar och som pratar fritt och positivt om dansande, avdramatiserar dansen och tar bort udden av det obekväma. Alltså är det av vikt att vi som är ”dansande män” otvingat pratar om vår hobby/livsstil med andra män och att vi dementerar fördomar om hur det är att dansa.

En annan sak som är viktig här är att det måste finnas ett intresse hos en person som ska lära sig att dansa. Det är ganska osannolikt att en person som blir tjatad på att prova en danskurs kommer att stanna i danskulturen för det finns redan en negativ känsla i att bli tjatad på. Återigen om vi ska få fler män till dansgolvet så måste det vara otvingat.

Självklart så finns det andra saker som gör att personer drar sig för att börja dansa men jag tror att dessa är kärnan i att få män att prova och samtidigt ha en positiv känsla.

Hur får vi personer att stanna kvar på dansgolvet?

Många personer slutar att dansa under första danskursen eller väljer att inte gå någon mer kurs efter att första kursen är slut. Det beror kanske på att de inte hittar glädjen, inte känner att de lär sig eller helt enkelt inte förstår vad de gör.

Det är min övertygelse att de mest kompetenta instruktörerna man har att tillgå bör leda den inledande kursen i respektive dans. Med kompetent menar jag då pedagogisk och inte dansant. Du behöver inte ha en grym dansare som instruktör på din första kurs för att bli inspirerad att lära dig mer, men du behöver ha någon som ser till att gruppen har roligt, att alla utvecklas och känner att de utvecklas och att de som behöver mer stöd har möjlighet att få det. Det finns ingen som helst garanti för att en grym dansare kan ge gruppen detta men en god pedagog kan det.

Tony Irving skrev på Facebook, för några år sedan, sina tankar om att vem som helst lär ut dans i Sverige, oavsett om de är utbildade eller inte. Även om utbildning i sig inte är en garanti för att man är lämplig som instruktör så är den i alla fall ett steg på vägen. Sedan behöver instruktören ha en lämplig personlighet för att passa som instruktör också. Jag har tolkat Irvings inlägg som att det handlar om vikten av den pedagogiska aspekten av att vara instruktör. Det vill säga hur man lägger upp sin kurs, hur man arbetar med dansglädje, hur man svarar på frågor, hur man håller en röd tråd genom kursen, hur man arbetar med teknik och att man har en plan med varför man lär ut en figur eller gör en övning. Och jag håller helt med honom i det för det är jätteviktigt att den som går en kurs både känner glädje, att den förstår och att den känner att den blir bättre. Om inte alla dessa delar finns så kommer deltagaren att sluta dansa om hen inte har en enorm motivation redan från början och det är det långt ifrån alla som har det.

En annan viktig parameter som är att det tar tid att lära sig dansa och det behöver de som lär sig att dansa förstå. Det är viktigt att de förstår att det tar tid att lära sig att dansa som deras förebilder gör och att man absolut inte ska jämföra sig med andra personer. En del har mer talang än andra men talang tar oss bara en bit på vägen, det är hårt arbete som gör dig till en kompetent dansare. Om inte det tänket finns på plats när man gör sitt första besök på en socialdans är risken stor att man skräms iväg.

Ytterligare en sak som vi behöver tänka på är vad vi sätter för förväntningar hos den nybörjare som ska ta sig ut på sin första socialdans. Oavsett vad du tycker om det så finns det personer som tackar nej när de blir uppbjudna och det MÅSTE nybörjaren vara införstådd med. Om någon säger till nybörjaren innan hen går ut och dansar att man inte får säga nej, och hen sedan får ett nej så kommer hen att ta det personligt trots att ett nej till en okänd person handlar om personen som säger nej och inte om den som frågar. Det är heller inte lämpligt att nybörjaren ska tacka ja till någon som den känner obehag inför eller som på annat sätt inte känns bra för nybörjaren. Om en nybörjare råkar ut för något av detta så kan det förstöra hela upplevelsen och dessutom sätta spår som gör socialdans till något negativt. Vi bör naturligtvis uppmuntra dem att dansa med andra än de som de kommer med men inte sätta krav på dem att göra det.

Avslutningsvis

Det finns naturligtvis andra saker som påverkar om någon börjar dansa och om de stannar kvar i dansvärlden. Men om en person kommer in i dansvärlden och får en positiv känsla av upplevelsen så kommer det att krävas mer innan de ger upp dansen. Jag anser att en god grund för nya dansare är precis det som behövs för att vi ska bli fler som går ut och dansar.

Balans

Balans i livet är något som vi alla behöver, och när de kommer till dans är det inget undantag. Jag hör ofta dansare ”skylla” parets dåliga balans på sin danspartner utan att ta sin del av ansvaret för den dåliga balansen.

Vare sig det är Fox, Bugg, West coast swing, Tango, Kizomba, Vals, Snoa, Schottis eller någon annan pardans så är den egna balansen jätteviktig. Men samtidigt så är det otroligt lätt att störa sin danspartners balans oavsett om man är förare eller följare. Här kommer några råd för bättre balans, de två första gäller både förare och följare.

Först ett tips om hur du kan hjälpa din danspartner: Ju hårdare du håller i din danspartner desto mer stör du dennes balans, så lätta på greppet. En del tror att det underlättar förmågan att bli förd och förmågan att föra, ju hårdare man håller, men det gör det inte, det försvårar istället för partnern. Du riskerar dessutom att skada din partner om du håller hårt i denne.

Sedan ett råd för bättre egen balans: Behåll balansen genom att, när du står still, ha minst en fot rakt under dig så att du har balanspunkten rakt ovanför stödfoten. Ha dessutom stödbenet lätt böjt, inte utsträckt. Och när du förflyttar dig så låt det benet som rör sig komma tätt intill stödbenet när det passerar förbi det, gå inte bredbent. Om vi går bredbent så kommer vi att påverka varandras balans i slutändan, detta för att den som går mest bredbent kommer att förflytta sig i sidled när tyngdpunkten placeras ner på det nya stödbenet.

Avslutningsvis så kommer ett tips till förare och ett till följare: Förare; Eftersom det är du som för så se till att följaren påbörjat sitt steg innan du tar ditt eget steg och att följaren ”landar” på ny plats innan du gör det så att du kan kompensera ramen om ni hamnar förskjutna ifrån varandra. Följare; Stå inte på tå, den enda gången som det finns en poäng med att stå med lyft häl är om du ska pivotera (rotera) på stödbenet.

Hoppas att du har nytta av dessa råd!

Ser du verkligen vem som inte har roligt?

Det är inte alltid det ser ut såhär när man dansar:

3 glädje

Många gånger så är det helt andra ansiktsuttryck, frågan är om man kan avgöra om någon tycker att det är roligt att dansa på ansiktsuttrycket under dansen. Ja… ibland går det säkert. Sann glädje i ett ansiktsuttryck tycker i alla fall jag att jag kan känna igen, men om jag ska vara realistisk så kan jag ju inte vara helt säker…

Något som jag däremot är helt säker på, är att ansiktsuttrycket inte alltid visar vad man känner. Här är några bilder som visar något helt annat än vad jag kände när jag dansade och dessa foton togs.

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Bilden utan text på är tagen av Dunkens Dansbilder)

Jag var inte trött, irriterad, arg eller sur (så tycker jag att jag ser ut på bilderna), jag vet att jag hade samma känsla på samtliga bilder och jag kan förklara varför det inte syns. Jag hade jätterolig dans i samtliga fall men… på tre av bilderna var jag mycket koncentrerad och på den fjärde var jag så pass varm att jag var tvungen att ta djupa andetag (gissa vilken).

Jag visar min dansglädje på många sätt men under själva dansen så är det inte alls säkert att jag ser glad ut för jag fokuserar jättemycket på att ge den jag dansar med en så bra dans som möjligt och på att jag själv ska ha en njutbar dans. Men som tur är för mig så får jag dansa mycket ändå. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att inte se glad ut hela tiden när jag dansar men det betyder inte at vi har tråkigt.

Dra inte förhastade slutsatser utifrån ansiktsuttrycket på den du dansar med för den kanske har jätteroligt. Tyng inte ner dig själv med att du måste ha varit tråkig att dansa med, för den andre log inte. Alla ler inte när de dansar, alla ser inte glada ut, en del kan inte le av olika anledningar. Om du har roligt så var glad för dansen som gjorde dig glad istället, för du dansar ju för att det är roligt, oavsett om du ler eller inte.<<
p>

Summering av året

När jag summerar mitt 2017 så gör jag det på flera sätt; mängd dans, känslor och funderingar. Jag har haft ett fantastiskt bra år och därför så har det inte blivit så mycket skrivande. Men när jag nu ser tillbaka på året så hittar jag också en del tankar som jag kommer att behandla framöver.

Det har blivit en hel del dans, närmare bestämt 297 timmar socialdans, 193 timmar danskurser (varav 145 i Fox, 36 i bugg, 30 i Tango och 12 i Kizomba). Tanken var att det skulle ha blivit en kurs i WCS också men på grund av en ryggskada fick den utebli. Totalt blev det 490 timmar dans. Nästan 9,5 timme i veckan, vilket jag tycker är ok men det känns ändå som att det blev lite dans i år (har inget att jämföra med eftersom jag inte dokumenterat tidigare år). Jag tror att det är en kombination av att jag missat mycket dans på hemmaplan, eftersom de danstillfällen har legat på veckor när jag inte kan åka och dansa, och att många av danstimmarna har varit under kort tid (såsom alla helgkurserna jag varit på och Ölandsveckan). Tanken blir i slutändan: Hoppas att det blir mer dans 2018.

nyårsblogg 2Årets känslor har framför allt kretsat runt glädje, värme och kärlek. Glädje över all rolig och känslosam dans under året, glädje över att ha kunnat hjälpa andra att har blivit mer bekväma i sin dans, mer säkra på sig själva i dansen och tekniskt bättre på att dansa. Värme av alla nya bekantskaper som dansen har fört med sig i år, värme av alla kära återseenden av gamla bekantskaper och värme från den värme som jag nästan alltid upplever finns på dansgolven. Kärlek i form av vänskaper som har växt fram eller fördjupats under året, kärleken till dansen men främst för att jag i år hittade kärleken på dansgolvet. Det har helt enkelt varit ett mycket känslofyllt år och jag ser gärna att 2018 fortsätter på samma sätt.

nyårsblogg 1Med funderingar i fokus ser jag i backspegeln och konstaterat att det fortfarande är viktigt att problematisera, reflektera över och diskutera beteenden på dansgolvet. Det finns många missförstånd, antaganden om andra och oreflekterade handlingar som påverkar den egna och andras bild av verkligheten. Det tanke som jag oftast kommer tillbaka till är att det hos en del finns en ovilja att acceptera att vi alla är olika och därmed tycker om olika saker. Idéen att alla måste agera lika eller tycka likadant som en själv och bristen på respekt inför det. Jag tror att det kommer att vara det som kommer att ligga till grund för de flesta av mina blogginlägg under 2018. För… att alla ska få vara sina egna och på sitt sätt, är en fundamental del av min världsbild.

Sammanfattat så var 2017 ett mycket bra år och jag ser med glädje fram emot vad 2018 har att erbjuda! Gott nytt Dansår på er!

Hålls händerna i styr?

Jag mår fysiskt illa när jag ser mitt Facebookflöde dränkas av #metoo. Inte för att jag inte förstått hur verkligheten ser ut utan för att jag nu får se alla vänner som utsatts och därmed börjat fundera över när, var och hur… Vilka är deras historier? För jag räknar med att de har mer än en…

tst

Det är fruktansvärt att vi lever i ett samhälle där sexuella trakasserier av kvinnor är så vanligt att det i viss grad har blivit accepterat att skämta om det. Att det på något sätt skulle vara ok för att det görs med ett skämtsam sken över det hela. Det är fruktansvärt att det tog mig själv ungefär 30 år av mitt liv att förstå hur verkligheten såg ut och på de 10 år som jag har varit medveten upplever jag tyvärr att problemet blivit större. Sedan kan det förstås ha att göra med att jag numer blivit bättre på att se och agera när jag ser sexuella trakasserier.

 

I dansen är vi väldigt nära varandra och jag måste ju säga att jag förstår att kvinnor KAN känna sig otrygga inför situationen att bli uppbjuden av en okänd man. Hur vanligt det är att det händer på socialdans vet jag dock inte, men jag skulle väldigt gärna vilja veta. Har ni (både män och kvinnor) upplevt sexuella trakasserier på dans?