Perspektiv från andra sidan

Kanske är det för att jag tycker om att få min världsbild utmanad som jag tycker om att lyfta andra perspektiv i frågor som intresserar mig. Jag vet inte säkert men jag tror att det i alla fall har ett finger med i spelet. Nu är jag trygg i mig själv och det hjälper mig att ta ett steg bakåt när jag ser, eller hör, något som vid första anblick skulle kunna ses som något dåligt. Så jag tänkte dela med mig av några perspektiv från andra sidan.

”De där byter aldrig, de dansar bara med varandra. De kunde ju lika gärna dansa hemma.” Vem är det som säger att två personer inte får gå på dans och bara dansa med varandra? Det är klart att de får, man bestämmer själv vem man vill dansa med. Men bortsett från det så kan man ju fråga sig varför de inte vill byta. En sak som jag själv kan uppleva är att hetsen som uppstår när en ny danspartner ska hittas gör att jag inte vill byta. Ibland dansar jag hellre flera danser med samma person än byter många gånger. Det är så tråkig jag tycker att hetsen är. Jag vill kunna kliva av dansgolvet innan jag bjuder upp någon annan, men det händer i princip aldrig.

”Vilket lyxproblem, att alltid bli uppbjuden, tänk på de som knappt får dansa…” Det är verkligen jättetråkigt att det finns de som får stå mycket och jag förstår att det, för dessa, sticker i ögonen när någon klagar över att den aldrig får välja. Men… Du är och dansar, det finns ett 30-tal där som du verkligen vill dansa med. Men när kvällen är slut och du inte kunnat dansa med någon av dem och det är så det blir varje gång du är ute och dansar, så blir du besviken. Det är besvikelse vi upplever när vi knappt får dansa så känslan är densamma. Att jämföra situationerna är visserligen som att jämföra äpplen och päron, men det betyder ju inte att vi ska förringa känslan hos den som inte får dansa med de den vill dansa med.

”Jag bjuder upp och så tittar hon bara bort och säger att hon måste vila. Jag ser att hon ljuger och bara inte vill dansa med mig.” Eller så tittar hon bort för att hon faktiskt behöver vila men tycker att det är jättejobbigt att tacka nej. Och nej, du ser inte skillnad för det du ser är någon som är obekväm i situationen. ”Men hon gick upp och dansade med en annan som bjöd upp henne efter en halv låt.” Jag kan ju bara se till mitt eget perspektiv… Om jag sitter och vilar och någon som jag absolut inte vill missa att dansa med bjuder upp, då går jag upp och ger det jag har. För den dansen kommer att ge mig energi, inte ta den ifrån mig, så jag orkar mer efteråt.

”Jag var först fram men han sa att han redan var uppbjuden. Det var han ju inte, dålig stil.” Jag har blivit uppbjuden med en blick tvärs över dansgolvet. De enda som såg det var vi två som var inblandade… så hur vet du att det var en lögn? Sedan är det många som känner att de behöver uppge en anledning till varför de tackar nej, då de tycker att det är jobbigt att säga nej… Men det behöver de inte. Det finns ingen som är skyldig dig en förklaring till varför de tackar nej.

Finns det något du ofta hör i danssammanhang som du vill att folk ska förstå den andra sidan av?

Bild av Dunkens dansbilder

När olyckan är framme

Troligtvis var det en armbåge, men jag kan inte veta säker eftersom den träffade mig i ryggraden. Evelina, som jag dansade med, har berättat att jag sakta sjönk ner på knä, själv minns jag bara smärtan i ryggen. Smärtan och oron, den enda tanke som snurrade i huvudet var om träffen skadat ryggen eller inte…

En röst tränger igenom smärtan och jag hör mitt namn, någon frågar om jag är ok. Jag skakar på huvudet och känner armar som tar tag i mig. Jag blir hjälpt av golvet och när vi är av så känner jag att smärtan avtagit men oron finns kvar. Jag får hjälp av flera personer medan jag prövar om mina ben bär och som tur är så var inte träffen så illa som jag befarade. Med lite hjälp från de som hjälpte mig av golvet och några andra kan jag i lugn och ro testa om jag fått problem att röra mig eller inte. Jag märker att jag är öm och lite stel men det är inte värre än så.

Jag är mycket tacksam över all hjälp jag fick och den omtanke som folk visade i den stunden och efteråt. Evelina lät mig dansa runt med henne en stund (det var mer promenad än dans till en början) så att jag kunde röra på mig och inte blev mer stel, utan istället mjukade upp kroppen ordentligt. Men det blev bara Fox resten av kvällen och endast till de lugna låtarna. Djungeltrumman gick fort, då det var flera vänner som såg att jag fick hjälp av golvet, så nästan alla jag pratade med efteråt visste redan vad som hade hänt. Återigen slås jag av omtänksamheten som finns, inte bara hos de dansarna i min närhet utan även av dansare som jag aldrig träffat förut.

I efterhand går det att skratta lite åt hur olika personer reagerade i sin oro inför att jag kunde ha fått en skada. Allt från Maria som men lugn röst frågar om jag är ok, till Elinore som pekar på mig och med lätt panik i rösten säger ”Du får inte ha skadat dig.” Katrin som reagerar med ett ”Nu skrämde du mig rejält” eller Jens som fokuserar på att hålla mig upprätt men samtidigt ta reda på om det finns sjukvårdsutbildade personer i närheten.

Även om jag helst hade sluppit smällen i ryggen så gör det mig glad att se hur mycket dansare bryr sig om sina medmänniskor. Det finns så mycket kärlek och omtanke till sin nästa ute på dansgolvet!

Snart dags

Värmen är påtaglig och jag försöker svalka mig så gott det går. Samåkningsplaneringen är klar och dansväskan packad. Problemet är bara att det är 7 timmar kvar tills dansen börjar…

Pepp inför ikväll började förmodligen dagen efter senaste danskvällen. Inte aktivt, men mental förberedelse i form av att lyssna mer på bandet som ska spela och låta hjärnan leka med tanken på hur dansen kan anpassas till musiken och texten.

Så nu sitter jag här och längtar efter att det är dags att plocka upp gänget och bege sig iväg. Därför vandrar tankarna till alla härliga nya bekantskaper från den senaste tiden. Det har blivit mycket dans i Jönköping i år så har börjat lära känna folk från Vetlanda, Mullsjö, Skövde och Hultsfred. Men även en del resor till Örebro så nya bekanta i Örebro, Karlskoga, Kil med mera.

För någon som är så social som jag är och som älskar att träffa nya människor så kan jag inte tänka mig en bättre aktivitet att lägga min tid på. Älskar den här livsstilen!

Inspiration

Kanske är det för att konditionen är sämre nu än innan pandemin… Men numer så händer det att jag faktiskt inte dansar varje låt under en kväll utan tar en paus och fikar eller bara står och tittar på andra som dansar.

Förr hade jag väldigt svårt att låta bli att dansa hela tiden så det var extremt sällan och handlade nästan uteslutande om att ha ont eller hunger. Titta på när andra dansar var alltid lite svårt för jag vill röra mig när jag hör musik som jag ”hör” dansen i. Så alla livesändningar under pandemin undvek jag för att jag tyckte det var jobbigt att inte kunna dansa till dem.

Men nu när den värsta dansabstinens lagt sig så är det lite roligt att titta på och se hur andra gör. Det ger lite inspiration, lite tankar om vad som jag bör undvika och hur folk runtomkring påverkas av en del rörelser. Mycket intressant eftersom det är svårt för mig att se det när jag samtidigt dansar.

Mest intressant tycker jag det är att se andras danstolkningar av musiken. Mycket lärorikt att se hur andra hör musiken. Det får bli mer sånt helt enkelt. Men inte för mycket för det är roligare att dansa än att titta på. 😊

Foto av: Fröjdendansen

Jaktsäsongen

Hade ett spännande samtal med en vän häromdagen…

Vän: ”Det är så tråkigt när duktiga dansare bara dansar med andra duktiga dansare… Hon där till exempel, hon jagar duktiga killar hela tiden, det går ju aldrig att få tag i henne… Jag har försökt hela kvällen…”

Jag: ”Har du jagat henne hela kvällen?”

Vän: ”Ja… Jättetråkigt att inte få tag i henne… Hon är så rolig att dansa med.”

Jag: ”Men om du jagat henne hela kvällen, varför är det då inte ok att hon har jagat andra hela kvällen?”

Vän: ”Ehm… Ja… Alltså… Det tråkigt när en duktig dansare bara vill dansa med andra duktiga dansare. Inte kul när de lägger beslag på varandra…”

Jag: ”Ok, men varför vill du dansa med henne då?”

Vän: ”För att hon är duktig, det är roligt att dansa med henne.”

Jag: ”Så ur hennes perspektiv så gör hon det som du vill… dansar med duktiga dansare. Varför är i så fall det hon gör fel?”

Vän: ”Fan vad jobbig du är Andreas…”

Jag: ”Visst är jag.”

Klart vi alla vill dansa med de som vi själva tycker om att dansa med, oavsett om det handlar om personens utstrålning, skicklighet eller vad nu anledningen är.

Men om det nu är för att personen är duktig som man vill dansa med den så kan man ju alltid träna på sin egen dans så att man blir duktigare. För en duktigare dansare har blivit duktig för att den tränat, så om du bättrar på din egen förmåga så blir det till slut du som blir den jagade istället.

Förklara det här för en icke-dansare om du kan…

Fröjden i Jönköping… Musiken tystnar och vi står kvar på golvet. Vaknar till lite av de andras applåder men huvudet är inte riktigt med utan fortfarande fast i ruset av dansen. Vi släpper varandra och börjar applådera eftersom vi, liksom de andra, vill ha mer.

Reglerna på Fröjden är dock strikta gällande tystnad från kl 23 så det blir inga extranummer.

Insikten om hur länge vi måste ha dansat smyger sig på… Det är fortfarande oklart för mig, men 2 timmar i sträck är rimligt, i alla fall om jag minns rätt om hur länge jag dansade med andra under kvällen. 2 timmar under vilka vi bara släppte varandra en gång…

Gemensamma utandningar mellan låtarna… ståendes där och hållandes om varandra för att bibehålla känslan… tappa tidsuppfattningen, plötsligt inse att banden påannonserar sista dansen och inte förstå vart tiden tagit vägen… och knappt ha sagt ett ord till varandra under hela den tiden…

Vi hade en kort ordväxling efter ett antal låtar som lät ungefär såhär: ”Nu släpper jag inte dig förrän du släpper mig” ”Jag tänkte precis samma sak.” Och jag vet att jag konstaterade att jag inte mindes hur hon såg ut, något senare under kvällen. Men det är all verbal kommunikation som jag minns fram tills sista tonerna ebbat ut.

Vi småpratar lite efter dansen, inser att vi inte presenterat oss så vi gör det. Skapar förutsättningen för att hitta varandra på Facebook så att vi på förhand vet när vi kommer att vara på samma dans nästa gång. För vi har inte dansat för sista gången…

När vi skiljs åt är jag fortfarande full av eufori efter dansen och som tur är har mitt resesällskap haft en liknande upplevelse under kvällen. Så det är vad vårt samtal på vägen hem till Linköping handlar om… Nya danskärlekar!

Att tycka så mycket om att dansa med någon att man kan fortsätta hur länge som helst… Hur förklarar man det här för något som inte dansar?

Nytändning

Back, rock, tripple step, tripple step… Pennsylvania 6-5000. Texas Joe, Swing out, Lindy circle. In the Mood. Kläderna… Hattarna…

Under mina tonår så tränade och tävlade jag i Lindy Hop. Men bristen på nöjesdans gjorde att jag tappade glädjen i dansen och lämnade den helt under väldigt många år. Och jag har bara återbesökt dansen för lite enkel socialdans några gånger på 25 år.

Tills igår… Efter lite inflytande från en mycket god vän så blev det några timmar teknikträning. Sedan jag slutade så har det återkommande problemet varit att jag kan massor med turer men kommer inte ihåg ingångarna/införningarna till dem. Anna rådde bot på det och gav mig verktyg för att komma åt dessa förlorade skatter.

Tänk så mycket känsla det finns den sociala delen av dansen, det härliga gunget och det stora utrymmet för att jamma loss tillsammans och bara leka med musiken…

Det var fantastiskt roligt och jag spenderade en stund ikväll åt att försöka plocka fram förlorade figurer i olika danser och se hur jag kan använda dem i andra danser. Jätteroligt när mönstren blir synliga och möjligheten att anpassa mönstren till olika steg och rytmer eller se släktskapet mellan figurer i olika danser och sedan kunna bryta ner dem och skapa nya mönster. Så fantastiskt roligt. Att dansnörda är underbart!

Det varma klimatet

Redan innan musiken börjar infinner den sig, känslan av gemenskap som alltid mött mig på socialdans. Trots att så lång tid förflutit sedan vi fick snurra runt på dansgolvet och träffa alla härliga människor som utgör vår fantastiska dansvärld så var känslan där. Bara att stå där och lyssna på alla dansares glada hälsningar på varandra och det sorl av röster från de som återbekantar sig med varandra efter all denna tid. Fantastiskt, underbart och härligt.

Foto: Dunkens dansbilder

Och så händer det… Jag möter blicken hos en som jag inte träffat under hela pandemin… Våra ansikten förvandlas till stora leenden medan vi går varandra till mötes och omfamnar varandra en lång stund, ingen av oss vill riktigt släppa taget utan istället börjar vi prata medan vi fortfarande håller om varandra. Även om inledningen på samtalet mer är suckar och uttryck för hur mycket vi har saknat varandra… Det är som det ska vara igen. Det blev många sådana möten innan kvällen var slut och med tanke på hur få av alla dansare som jag hunnit träffa på den korta tiden som dansen varit igång igen så kommer detta med all säkerhet vara en återkommande känsla under en mycket lång tid.

Så mycket av dansen, så här långt, har bara handlat om glädje. Den känslan kommer jag se till att behålla. Alla är ringrostiga och många av oss har tappat danskonditionen efter att så abrupt slitits ur den gamla vardagens mönster. Men det är så talande när man, i dansens virvlar, ser alla runt om kring sig skratta och le som aldrig förr. Det är såhär det ska vara.

Det ”nya normala” har ersatts av ”Det gamla vanliga” på ett mycket positivt sätt. Jag har inte hört ett enda negativt ord på de dans som jag har varit efter nystarten. Inget gnäll, inga sura miner, bara massor med glädje. Låt oss behålla den atmosfären framåt, för vi är ju här för att ha roligt!

Vad vill du lära dig på en danskurs?

Att kunna dansa med så många som möjligt är alltid mitt mål med min egen dansutveckling. Jag vill kunna tekniker så att jag efter en grundkurs, kan dansa med utövare av dansen som jag lär mig. Oavsett om de gått kurs för samma instruktör eller inte. Jag vill inte kunna ett mönster, utan jag vill veta hur jag för eller följer så att mönstret går att utföra med någon som aldrig har sett mönstret förut men som kan dansa dansen.

Ju mindre grundteknik som ingår i en danskurs, oavsett vilken nivå den är på, desto mindre lär sig deltagarna om hur man dansar dansen. Det är då, till exempel, ryck och slit i följaren eller påtvingandet av rörelser uppstår. Det är då en följare, ur förarens perspektiv, gör något helt annat än vad föraren hade tänkt, eftersom följaren går in i ett invant mönster. Jag tycker inte att det gynnar deltagarna när det inte fokuseras på tekniken för den är grundfundamentet i dansen.

Att det ska vara roligt på kurs, ja, självklart! Men jag ska lära mig någonting. Om jag kommer ifrån ett kurstillfälle och inte har lärt mig någonting så var det väldigt sällan värt det. Om jag redan kan dansen och är på kursen för att ha roligt eller för att motionera så vill jag fortfarande lära mig eller träna på någonting för att bli bättre på dansen. Mitt mål är ju fortfarande att bli bättre och det finns alltid någonting som man kan lära sig för att bli bättre på dansen.

Idag kan jag uppleva att det ska gå så fort på kurser, att man ska lära sig så många olika saker och det är så mycket fokus på att det ska vara roligt att lärandet av dansen får stå tillbaka. Tänk om det rört sig om att lära sig att köra bil… Du och körskoleläraren pratar och skrattar hela tiden men ni fokuserar inte på hur dragläget på bilen fungerar så du lär dig det inte… Hade du fortsatt att gå hos den körläraren då?

Trippel!

Ibland händer det och nu i helgen är det så! Dans tre dagar i rad… Mjölby i fredags, Örebro i lördags och ikväll Ljungsbro. Det här hörde till vanligheten för ett par år sedan men nu blir det inte lika ofta längre. Tråkigt… men tiden finns inte alltid till och det är inte så ofta som det finns tre danskvällar inom räckhåll häromkring. Jag har verkligen sett fram emot det här!

Svårt att inte småskratta när jag ser vilka medel jag tagit till för att lyckas få till den här trippeln. Jag har gått med vänsterhanden lindad i bandage i tre dagar för att inte belasta handleden som jag haft ont i. Och eftersom jag vet att jag kommer att få ont i vänster fotled, om jag inte passar mig, så har jag haft foten lindad onsdag och torsdag. Kanske får ha den lindad måndag och tisdag med… Så varför utsätta sig för det här? Jo, för att under dessa kvällar så kommer jag få uppleva det här:

Jag känner trummorna i luften, jag känner dem i golvet, takten fortplantar sig upp i fötterna, knäna, höfterna och skapar en puls i min kropp. Pulsen sätter min kropp i rörelse och när musiken kommer igång så har vi fått kontakt och börjar dansa. Vi snurrar och hittar roliga sätt att markera musiken. Vi hittar varandras rörelsemönster och börjar se på varandra när något kommer att hända. Jag ser att hon laddar för ett skutt så vi hoppar samtidigt. Jag sänker tempot i överkroppen och hon drar ut på steget för att sedan röra sig snabbt på nästa vilket jag använder för att sätta henne i snurr. Vi skrattar åt att vi båda två visste om att det skulle hända innan det gjorde det för vi kände och såg det på varandra. Jag hör att musiken närmar sig ett klimax och märker hur hennes anspänning hårdnar när jag inleder en snurr, jag vet att det betyder att hon tänker spinna så jag ser till att följa efter henne och laddar för att markera utgången ur snurren som jag redan nu vet kommer att ske precis på musikens klimax. Pang! Vi poserar med perfekt timing på trumslaget och det lyser om henne, musiken har tystnat. Vi brister ut i skratt och omfamnar varandra.

Dessutom så kommer jag att få uppleva det här:

Musiken böljar fram, mjuka utdragna toner sveper fram över golvet och snuddar lätt vid oss där vi står nära varandra och gungar lätt i takt med musiken för att hitta varandras dansstil. Vi flyter med tonerna runt golvet som om vi befann oss i en vattenström. Alla rörelserna har ett lätt motstånd mot strömmen runt oss och vi snurrar som ett. Några snabba steg följt av en långsam inbromsning när musiken går från refräng till vers. Vi följer musikens intensitet och vi kan känna varandras hjärtslag och hur de rör sig mot en gemensam rytm. Från våra händer sprider sig endorfinerna genom oss som värmen från en öppen spis. När musiken tystnar står vi kvar och försöker vakna till, det tar en liten stund och när vi till slut skiljer oss åt utbyter vi varma leenden och skiljs åt i vimlet av dansare som letar efter en ny danspartner.

Så när jag nu snart ska sätta mig i bilen på vägen till kväll tre och inser att jag kommer att ha ont i kroppen när jag vaknar imorgon, så kommer jag fortfarande att ha ett stort leende på läpparna. Och vi kommer att prata om hur trevlig kvällen var ikväll i bilen på väg hem tills siste man klivit ut. Väl hemma kommer jag att vara jättetrött i kroppen men euforisk i huvudet så det blir en sen natt innan jag somnar… Det här är varför jag lindar mina leder, det här är en av sakerna som visar att dans är min livsstil och inte bara en hobby!