Tillbaka på golvet

Efter en lång tid utan speciellt mycket socialdans, utan snarare med ett fokus på egen och andras dansträning så har jag nu börjat ta mig ut på socialgolvet mer frekvent igen. Och som ett brev på posten kom det nya tankar om dans och viljan att skriva om dem växte stark så i år hoppas jag på mycket socialdans och mycket skrivande.

Ett uppmaning till följare, som jag inte har hört tidigare, mötte mig när jag var ute sist. ”Stå en dans ibland så att de som inte fått dansa får dansa”, stort av dem som väljer att göra det eftersom de tar en stund av sin danskväll och låter någon annan ta del av glädjen men… mina tankar går fort till hur tråkigt det är att den uppmaningen finns från första början… och sedan till hur det här kan leda till sura blickar och onda tankar om de som inte vill stå över en dans… Men det här är ju en uppmaning från någon som har något gott i tanken och vi kan inte förvänta oss att någon ska stå över till förmån för någon annan, och om någon inte står över är så ska vi inte döma hen för det.

Tyvärr så är det heller inte någon lösning på problemet, det är bara något som behandlar symptomet. För problemet är ju att det finns färre förare än följare, så se inte att någon står över en dans för någon annans skull som en lösning. Målet borde istället vara att öka antalet förare så att fler kan dansa samtidigt och i den tanken uppstår följande frågor:

• Hur får vi fler män till dansgolvet? (Jag väljer att fokusera på män här till skillnad från förare, eftersom jag har machokulturen i fokus.)
• Hur får vi personer att stanna kvar på dansgolvet?

Jag tror att dessa två frågor är lika viktiga och att de är någonting som bör behandlas av dansvärlden.

Hur får vi fler män till dansgolvet?

Jag upplever att män tycker att: Det är häftigt med en man som kan dansa men det är samtidigt pinsamt och fånigt att lära sig att dansa. ”Machokulturen” gör att de inte känner sig bekväma när de försöker lära sig att dansa och den kulturen blir alltså ett gissel som hindrar män från att lära sig att dansa. Det finns naturligtvis andra anledningar också men jag tror att det här är huvudanledningen till varför män inte lär sig att dansa och om vi ska få fler män på dansgolvet så behöver vi bemöta det.

En man som funderar på att lära sig dansa men som är låst i ”machokulturen” kan behöva prata med en man som dansar, som inte är rädd för vad andra tycker om att han dansar. Män som dansar och som pratar fritt och positivt om dansande, avdramatiserar dansen och tar bort udden av det obekväma. Alltså är det av vikt att vi som är ”dansande män” otvingat pratar om vår hobby/livsstil med andra män och att vi dementerar fördomar om hur det är att dansa.

En annan sak som är viktig här är att det måste finnas ett intresse hos en person som ska lära sig att dansa. Det är ganska osannolikt att en person som blir tjatad på att prova en danskurs kommer att stanna i danskulturen för det finns redan en negativ känsla i att bli tjatad på. Återigen om vi ska få fler män till dansgolvet så måste det vara otvingat.

Självklart så finns det andra saker som gör att personer drar sig för att börja dansa men jag tror att dessa är kärnan i att få män att prova och samtidigt ha en positiv känsla.

Hur får vi personer att stanna kvar på dansgolvet?

Många personer slutar att dansa under första danskursen eller väljer att inte gå någon mer kurs efter att första kursen är slut. Det beror kanske på att de inte hittar glädjen, inte känner att de lär sig eller helt enkelt inte förstår vad de gör.

Det är min övertygelse att de mest kompetenta instruktörerna man har att tillgå bör leda den inledande kursen i respektive dans. Med kompetent menar jag då pedagogisk och inte dansant. Du behöver inte ha en grym dansare som instruktör på din första kurs för att bli inspirerad att lära dig mer, men du behöver ha någon som ser till att gruppen har roligt, att alla utvecklas och känner att de utvecklas och att de som behöver mer stöd har möjlighet att få det. Det finns ingen som helst garanti för att en grym dansare kan ge gruppen detta men en god pedagog kan det.

Tony Irving skrev på Facebook, för några år sedan, sina tankar om att vem som helst lär ut dans i Sverige, oavsett om de är utbildade eller inte. Även om utbildning i sig inte är en garanti för att man är lämplig som instruktör så är den i alla fall ett steg på vägen. Sedan behöver instruktören ha en lämplig personlighet för att passa som instruktör också. Jag har tolkat Irvings inlägg som att det handlar om vikten av den pedagogiska aspekten av att vara instruktör. Det vill säga hur man lägger upp sin kurs, hur man arbetar med dansglädje, hur man svarar på frågor, hur man håller en röd tråd genom kursen, hur man arbetar med teknik och att man har en plan med varför man lär ut en figur eller gör en övning. Och jag håller helt med honom i det för det är jätteviktigt att den som går en kurs både känner glädje, att den förstår och att den känner att den blir bättre. Om inte alla dessa delar finns så kommer deltagaren att sluta dansa om hen inte har en enorm motivation redan från början och det är det långt ifrån alla som har det.

En annan viktig parameter som är att det tar tid att lära sig dansa och det behöver de som lär sig att dansa förstå. Det är viktigt att de förstår att det tar tid att lära sig att dansa som deras förebilder gör och att man absolut inte ska jämföra sig med andra personer. En del har mer talang än andra men talang tar oss bara en bit på vägen, det är hårt arbete som gör dig till en kompetent dansare. Om inte det tänket finns på plats när man gör sitt första besök på en socialdans är risken stor att man skräms iväg.

Ytterligare en sak som vi behöver tänka på är vad vi sätter för förväntningar hos den nybörjare som ska ta sig ut på sin första socialdans. Oavsett vad du tycker om det så finns det personer som tackar nej när de blir uppbjudna och det MÅSTE nybörjaren vara införstådd med. Om någon säger till nybörjaren innan hen går ut och dansar att man inte får säga nej, och hen sedan får ett nej så kommer hen att ta det personligt trots att ett nej till en okänd person handlar om personen som säger nej och inte om den som frågar. Det är heller inte lämpligt att nybörjaren ska tacka ja till någon som den känner obehag inför eller som på annat sätt inte känns bra för nybörjaren. Om en nybörjare råkar ut för något av detta så kan det förstöra hela upplevelsen och dessutom sätta spår som gör socialdans till något negativt. Vi bör naturligtvis uppmuntra dem att dansa med andra än de som de kommer med men inte sätta krav på dem att göra det.

Avslutningsvis

Det finns naturligtvis andra saker som påverkar om någon börjar dansa och om de stannar kvar i dansvärlden. Men om en person kommer in i dansvärlden och får en positiv känsla av upplevelsen så kommer det att krävas mer innan de ger upp dansen. Jag anser att en god grund för nya dansare är precis det som behövs för att vi ska bli fler som går ut och dansar.

Annonser

Balans

Balans i livet är något som vi alla behöver, och när de kommer till dans är det inget undantag. Jag hör ofta dansare ”skylla” parets dåliga balans på sin danspartner utan att ta sin del av ansvaret för den dåliga balansen.

Vare sig det är Fox, Bugg, West coast swing, Tango, Kizomba, Vals, Snoa, Schottis eller någon annan pardans så är den egna balansen jätteviktig. Men samtidigt så är det otroligt lätt att störa sin danspartners balans oavsett om man är förare eller följare. Här kommer några råd för bättre balans, de två första gäller både förare och följare.

Först ett tips om hur du kan hjälpa din danspartner: Ju hårdare du håller i din danspartner desto mer stör du dennes balans, så lätta på greppet. En del tror att det underlättar förmågan att bli förd och förmågan att föra, ju hårdare man håller, men det gör det inte, det försvårar istället för partnern. Du riskerar dessutom att skada din partner om du håller hårt i denne.

Sedan ett råd för bättre egen balans: Behåll balansen genom att, när du står still, ha minst en fot rakt under dig så att du har balanspunkten rakt ovanför stödfoten. Ha dessutom stödbenet lätt böjt, inte utsträckt. Och när du förflyttar dig så låt det benet som rör sig komma tätt intill stödbenet när det passerar förbi det, gå inte bredbent. Om vi går bredbent så kommer vi att påverka varandras balans i slutändan, detta för att den som går mest bredbent kommer att förflytta sig i sidled när tyngdpunkten placeras ner på det nya stödbenet.

Avslutningsvis så kommer ett tips till förare och ett till följare: Förare; Eftersom det är du som för så se till att följaren påbörjat sitt steg innan du tar ditt eget steg och att följaren ”landar” på ny plats innan du gör det så att du kan kompensera ramen om ni hamnar förskjutna ifrån varandra. Följare; Stå inte på tå, den enda gången som det finns en poäng med att stå med lyft häl är om du ska pivotera (rotera) på stödbenet.

Hoppas att du har nytta av dessa råd!

Ser du verkligen vem som inte har roligt?

Det är inte alltid det ser ut såhär när man dansar:

Många gånger så är det helt andra ansiktsuttryck, frågan är om man kan avgöra om någon tycker att det är roligt att dansa på ansiktsuttrycket under dansen. Ja… ibland går det säkert. Sann glädje i ett ansiktsuttryck tycker i alla fall jag att jag kan känna igen, men om jag ska vara realistisk så kan jag ju inte vara helt säker…

Något som jag däremot är helt säker på, är att ansiktsuttrycket inte alltid visar vad man känner. Här är några bilder som visar något helt annat än vad jag kände när jag dansade och dessa foton togs.

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Bilden utan text på är tagen av Dunkens Dansbilder)

Jag var inte trött, irriterad, arg eller sur (så tycker jag att jag ser ut på bilderna), jag vet att jag hade samma känsla på samtliga bilder och jag kan förklara varför det inte syns. Jag hade jätterolig dans i samtliga fall men… på tre av bilderna var jag mycket koncentrerad och på den fjärde var jag så pass varm att jag var tvungen att ta djupa andetag (gissa vilken).

Jag visar min dansglädje på många sätt men under själva dansen så är det inte alls säkert att jag ser glad ut för jag fokuserar jättemycket på att ge den jag dansar med en så bra dans som möjligt och på att jag själv ska ha en njutbar dans. Men som tur är för mig så får jag dansa mycket ändå. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att inte se glad ut hela tiden när jag dansar men det betyder inte at vi har tråkigt.

Dra inte förhastade slutsatser utifrån ansiktsuttrycket på den du dansar med för den kanske har jätteroligt. Tyng inte ner dig själv med att du måste ha varit tråkig att dansa med, för den andre log inte. Alla ler inte när de dansar, alla ser inte glada ut, en del kan inte le av olika anledningar. Om du har roligt så var glad för dansen som gjorde dig glad istället, för du dansar ju för att det är roligt, oavsett om du ler eller inte.<<
p>

Summering av året

När jag summerar mitt 2017 så gör jag det på flera sätt; mängd dans, känslor och funderingar. Jag har haft ett fantastiskt bra år och därför så har det inte blivit så mycket skrivande. Men när jag nu ser tillbaka på året så hittar jag också en del tankar som jag kommer att behandla framöver.

Det har blivit en hel del dans, närmare bestämt 297 timmar socialdans, 193 timmar danskurser (varav 145 i Fox, 36 i bugg, 30 i Tango och 12 i Kizomba). Tanken var att det skulle ha blivit en kurs i WCS också men på grund av en ryggskada fick den utebli. Totalt blev det 490 timmar dans. Nästan 9,5 timme i veckan, vilket jag tycker är ok men det känns ändå som att det blev lite dans i år (har inget att jämföra med eftersom jag inte dokumenterat tidigare år). Jag tror att det är en kombination av att jag missat mycket dans på hemmaplan, eftersom de danstillfällen har legat på veckor när jag inte kan åka och dansa, och att många av danstimmarna har varit under kort tid (såsom alla helgkurserna jag varit på och Ölandsveckan). Tanken blir i slutändan: Hoppas att det blir mer dans 2018.

Årets känslor har framför allt kretsat runt glädje, värme och kärlek. Glädje över all rolig och känslosam dans under året, glädje över att ha kunnat hjälpa andra att har blivit mer bekväma i sin dans, mer säkra på sig själva i dansen och tekniskt bättre på att dansa. Värme av alla nya bekantskaper som dansen har fört med sig i år, värme av alla kära återseenden av gamla bekantskaper och värme från den värme som jag nästan alltid upplever finns på dansgolven. Kärlek i form av vänskaper som har växt fram eller fördjupats under året, kärleken till dansen men främst för att jag i år hittade kärleken på dansgolvet. Det har helt enkelt varit ett mycket känslofyllt år och jag ser gärna att 2018 fortsätter på samma sätt.

Med funderingar i fokus ser jag i backspegeln och konstaterat att det fortfarande är viktigt att problematisera, reflektera över och diskutera beteenden på dansgolvet. Det finns många missförstånd, antaganden om andra och oreflekterade handlingar som påverkar den egna och andras bild av verkligheten. Det tanke som jag oftast kommer tillbaka till är att det hos en del finns en ovilja att acceptera att vi alla är olika och därmed tycker om olika saker. Idéen att alla måste agera lika eller tycka likadant som en själv och bristen på respekt inför det. Jag tror att det kommer att vara det som kommer att ligga till grund för de flesta av mina blogginlägg under 2018. För… att alla ska få vara sina egna och på sitt sätt, är en fundamental del av min världsbild.

Sammanfattat så var 2017 ett mycket bra år och jag ser med glädje fram emot vad 2018 har att erbjuda! Gott nytt Dansår på er!

Hålls händerna i styr?

Jag mår fysiskt illa när jag ser mitt Facebookflöde dränkas av #metoo. Inte för att jag inte förstått hur verkligheten ser ut utan för att jag nu får se alla vänner som utsatts och därmed börjat fundera över när, var och hur… Vilka är deras historier? För jag räknar med att de har mer än en…

Det är fruktansvärt att vi lever i ett samhälle där sexuella trakasserier av kvinnor är så vanligt att det i viss grad har blivit accepterat att skämta om det. Att det på något sätt skulle vara ok för att det görs med ett skämtsam sken över det hela. Det är fruktansvärt att det tog mig själv ungefär 30 år av mitt liv att förstå hur verkligheten såg ut och på de 10 år som jag har varit medveten upplever jag tyvärr att problemet blivit större. Sedan kan det förstås ha att göra med att jag numer blivit bättre på att se och agera när jag ser sexuella trakasserier.

 

I dansen är vi väldigt nära varandra och jag måste ju säga att jag förstår att kvinnor KAN känna sig otrygga inför situationen att bli uppbjuden av en okänd man. Hur vanligt det är att det händer på socialdans vet jag dock inte, men jag skulle väldigt gärna vilja veta. Har ni (både män och kvinnor) upplevt sexuella trakasserier på dans?

Rätten till sin egen kropp…

Den senaste tiden har jag läst många inlägg, som i slutändan handlar om huruvida man har rätt till sin egen kropp eller inte. För det är det som kärnan i frågan om huruvida man får tacka nej när man blir uppbjuden till dans. För mig är det här en icke-fråga, det är helt självklart för mig att valet ligger hos envar, ingen annan kan ta sig rätten att bestämma åt någon annan.

Jag förstår inte riktigt konceptet att man ”måste tacka ja” för ingen skulle få för sig att bestämma att någon annan måste skänka pengar till en tiggare som sitter utanför mataffären. Hur kan man i så fall ta sig rätten att bestämma vem som någon annan ska dansa med? Att skänka pengar gör inte anspråk på någons kropp, men att dansa gör det. När vi dansar med varandra så är vi mycket närmre varandra än vi annars är med de flesta människor. Den intima situation som vi hamnar i måste var och en få bestämma över själv.

 

Jag har hört argument som: ”Det är bara dans, klart man ska dansar med alla.” och ”Tänk på den som du tackar nej till, hen kan ta illa upp.” Men eftersom alla inte har samma syn på vad som är dans och hur nära man ska vara när man dansar så finns det i den här frågan ingenting som är ”bara”. Om jag tycker att det är aningen intimt att dansa så måste jag få välja vilka som jag känner att jag vill vara intim med. Ingen kan kräva av mig att jag ska vara obekväm när jag dansar oavsett anledningen till att jag är obekväm. En person som inte kan acceptera det, respekterar inte mig. Med det i åtanke så ställs argumentet ”Tänk på den som du tackar nej till, hen kan ta illa upp” i helt annan dager. För om jag inte respekterar att någon säger nej till att dansa med mig, så ska jag inte ta mig rätten att ta illa upp för att personen säger nej heller. Att kräva ett ja från någon är inte att respektera dem och gör jag inte det så kan jag inte förvänta mig att denne ska respektera mig tillbaka.

Visa respekt för varandra genom att låta var och en ha rätten till sin egen kropp. Det är inte respektlöst att säga nej till någon som ställer en fråga till dig. Fundera istället på hur respektlöst det är att inte acceptera ett nej på frågan.

Mjukstart

Hennes högerhand i min vänsterhand och jag bjuder henne att komma till mig. Hon placerar sin vänsterarm på högeraxel. Min högra hand placerar jag på hennes vänstra skuldra. Hon placerar sitt ansikte mitt emot mitt och våra pannor möts. Vi lägger ingen tyngd på varandra utan håller själva vikten av våra huvuden och armar. Kontakten är lätt, vi belastar inte varandras rygg, armar, axlar, nackar eller huvuden. Jag känner redan på en gång att det kommer att bli en fantastisk dans.

Jag känner att hon är osäker så jag börjar dansen med att göra några tyngdpunktsförflyttningar för att hitta var och hur hon läser av förning. Därpå tar vi våra första steg i dansriktningen, blandat långsamma och snabba steg, hon svarar på förningen och vi glider över golvet. Succesivt utforskar jag vilka tekniker jag kan använda i vår dans så att vi aldrig hamnar i läget att en figur misslyckas för det skulle hon kunna uppleva som ett misslyckande och den känslan vill jag inte att hon ska ha när vi har dansat klart. Jag vill att hon ska känna att allt vi gjorde fungerade, även de saker som hon inte har upplevt tidigare. Eftersom det finns så många olika sätt att föra på så kan det ju vara så att vi inte har samma föra-följa-teknik och om jag då söker efter hennes grundstruktur så kan vi dansa trots att vi har olika teknik.

Foto: Österskogs dansfoto

På det här sättet så bygger vi upp en tillit mellan varandra, hon känner sig tryggare och tryggare med mig och jag blir trygg i min vetskap om vad jag kan göra i dansen. Jag vill att hennes minnesbild av den här dansen ska vara mjuk, tydlig, sirapsseg och fylld med känsla. Om jag ska kunna leverera det så behöver jag skapa trygghet och tillit mellan oss för annars kan hon inte känna att den är mjuk och känslosam.

Det kostar mig ingenting att göra såhär och det ger oss båda så otroligt mycket mer än om jag eller min partner bara körde på i sitt eget race. Vidare tycker jag att det är ett tydligt sätt att visa min danspartner att jag respekterar de olikheter som kan finnas i våra sätt att dansa. Hur gör ni andra förare när ni inleder en dans med någon som ni inte dansar ofta med? Och hur upplever ni följare att förarna inleder er dans?