Ser du verkligen vem som inte har roligt?

Det är inte alltid det ser ut såhär när man dansar:

3 glädje

Många gånger så är det helt andra ansiktsuttryck, frågan är om man kan avgöra om någon tycker att det är roligt att dansa på ansiktsuttrycket under dansen. Ja… ibland går det säkert. Sann glädje i ett ansiktsuttryck tycker i alla fall jag att jag kan känna igen, men om jag ska vara realistisk så kan jag ju inte vara helt säker…

Något som jag däremot är helt säker på, är att ansiktsuttrycket inte alltid visar vad man känner. Här är några bilder som visar något helt annat än vad jag kände när jag dansade och dessa foton togs.

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Bilden utan text på är tagen av Dunkens Dansbilder)

Jag var inte trött, irriterad, arg eller sur (så tycker jag att jag ser ut på bilderna), jag vet att jag hade samma känsla på samtliga bilder och jag kan förklara varför det inte syns. Jag hade jätterolig dans i samtliga fall men… på tre av bilderna var jag mycket koncentrerad och på den fjärde var jag så pass varm att jag var tvungen att ta djupa andetag (gissa vilken).

Jag visar min dansglädje på många sätt men under själva dansen så är det inte alls säkert att jag ser glad ut för jag fokuserar jättemycket på att ge den jag dansar med en så bra dans som möjligt och på att jag själv ska ha en njutbar dans. Men som tur är för mig så får jag dansa mycket ändå. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att inte se glad ut hela tiden när jag dansar men det betyder inte at vi har tråkigt.

Dra inte förhastade slutsatser utifrån ansiktsuttrycket på den du dansar med för den kanske har jätteroligt. Tyng inte ner dig själv med att du måste ha varit tråkig att dansa med, för den andre log inte. Alla ler inte när de dansar, alla ser inte glada ut, en del kan inte le av olika anledningar. Om du har roligt så var glad för dansen som gjorde dig glad istället, för du dansar ju för att det är roligt, oavsett om du ler eller inte.<<
p>

Annonser

Summering av året

När jag summerar mitt 2017 så gör jag det på flera sätt; mängd dans, känslor och funderingar. Jag har haft ett fantastiskt bra år och därför så har det inte blivit så mycket skrivande. Men när jag nu ser tillbaka på året så hittar jag också en del tankar som jag kommer att behandla framöver.

Det har blivit en hel del dans, närmare bestämt 297 timmar socialdans, 193 timmar danskurser (varav 145 i Fox, 36 i bugg, 30 i Tango och 12 i Kizomba). Tanken var att det skulle ha blivit en kurs i WCS också men på grund av en ryggskada fick den utebli. Totalt blev det 490 timmar dans. Nästan 9,5 timme i veckan, vilket jag tycker är ok men det känns ändå som att det blev lite dans i år (har inget att jämföra med eftersom jag inte dokumenterat tidigare år). Jag tror att det är en kombination av att jag missat mycket dans på hemmaplan, eftersom de danstillfällen har legat på veckor när jag inte kan åka och dansa, och att många av danstimmarna har varit under kort tid (såsom alla helgkurserna jag varit på och Ölandsveckan). Tanken blir i slutändan: Hoppas att det blir mer dans 2018.

nyårsblogg 2Årets känslor har framför allt kretsat runt glädje, värme och kärlek. Glädje över all rolig och känslosam dans under året, glädje över att ha kunnat hjälpa andra att har blivit mer bekväma i sin dans, mer säkra på sig själva i dansen och tekniskt bättre på att dansa. Värme av alla nya bekantskaper som dansen har fört med sig i år, värme av alla kära återseenden av gamla bekantskaper och värme från den värme som jag nästan alltid upplever finns på dansgolven. Kärlek i form av vänskaper som har växt fram eller fördjupats under året, kärleken till dansen men främst för att jag i år hittade kärleken på dansgolvet. Det har helt enkelt varit ett mycket känslofyllt år och jag ser gärna att 2018 fortsätter på samma sätt.

nyårsblogg 1Med funderingar i fokus ser jag i backspegeln och konstaterat att det fortfarande är viktigt att problematisera, reflektera över och diskutera beteenden på dansgolvet. Det finns många missförstånd, antaganden om andra och oreflekterade handlingar som påverkar den egna och andras bild av verkligheten. Det tanke som jag oftast kommer tillbaka till är att det hos en del finns en ovilja att acceptera att vi alla är olika och därmed tycker om olika saker. Idéen att alla måste agera lika eller tycka likadant som en själv och bristen på respekt inför det. Jag tror att det kommer att vara det som kommer att ligga till grund för de flesta av mina blogginlägg under 2018. För… att alla ska få vara sina egna och på sitt sätt, är en fundamental del av min världsbild.

Sammanfattat så var 2017 ett mycket bra år och jag ser med glädje fram emot vad 2018 har att erbjuda! Gott nytt Dansår på er!

Hålls händerna i styr?

Jag mår fysiskt illa när jag ser mitt Facebookflöde dränkas av #metoo. Inte för att jag inte förstått hur verkligheten ser ut utan för att jag nu får se alla vänner som utsatts och därmed börjat fundera över när, var och hur… Vilka är deras historier? För jag räknar med att de har mer än en…

tst

Det är fruktansvärt att vi lever i ett samhälle där sexuella trakasserier av kvinnor är så vanligt att det i viss grad har blivit accepterat att skämta om det. Att det på något sätt skulle vara ok för att det görs med ett skämtsam sken över det hela. Det är fruktansvärt att det tog mig själv ungefär 30 år av mitt liv att förstå hur verkligheten såg ut och på de 10 år som jag har varit medveten upplever jag tyvärr att problemet blivit större. Sedan kan det förstås ha att göra med att jag numer blivit bättre på att se och agera när jag ser sexuella trakasserier.

 

I dansen är vi väldigt nära varandra och jag måste ju säga att jag förstår att kvinnor KAN känna sig otrygga inför situationen att bli uppbjuden av en okänd man. Hur vanligt det är att det händer på socialdans vet jag dock inte, men jag skulle väldigt gärna vilja veta. Har ni (både män och kvinnor) upplevt sexuella trakasserier på dans?

Rätten till sin egen kropp…

Den senaste tiden har jag läst många inlägg, som i slutändan handlar om huruvida man har rätt till sin egen kropp eller inte. För det är det som kärnan i frågan om huruvida man får tacka nej när man blir uppbjuden till dans. För mig är det här en icke-fråga, det är helt självklart för mig att valet ligger hos envar, ingen annan kan ta sig rätten att bestämma åt någon annan.

butt

Jag förstår inte riktigt konceptet att man ”måste tacka ja” för ingen skulle få för sig att bestämma att någon annan måste skänka pengar till en tiggare som sitter utanför mataffären. Hur kan man i så fall ta sig rätten att bestämma vem som någon annan ska dansa med? Att skänka pengar gör inte anspråk på någons kropp, men att dansa gör det. När vi dansar med varandra så är vi mycket närmre varandra än vi annars är med de flesta människor. Den intima situation som vi hamnar i måste var och en få bestämma över själv.

 

Jag har hört argument som: ”Det är bara dans, klart man ska dansar med alla.” och ”Tänk på den som du tackar nej till, hen kan ta illa upp.” Men eftersom alla inte har samma syn på vad som är dans och hur nära man ska vara när man dansar så finns det i den här frågan ingenting som är ”bara”. Om jag tycker att det är aningen intimt att dansa så måste jag få välja vilka som jag känner att jag vill vara intim med. Ingen kan kräva av mig att jag ska vara obekväm när jag dansar oavsett anledningen till att jag är obekväm. En person som inte kan acceptera det, respekterar inte mig. Med det i åtanke så ställs argumentet ”Tänk på den som du tackar nej till, hen kan ta illa upp” i helt annan dager. För om jag inte respekterar att någon säger nej till att dansa med mig, så ska jag inte ta mig rätten att ta illa upp för att personen säger nej heller. Att kräva ett ja från någon är inte att respektera dem och gör jag inte det så kan jag inte förvänta mig att denne ska respektera mig tillbaka.

Visa respekt för varandra genom att låta var och en ha rätten till sin egen kropp. Det är inte respektlöst att säga nej till någon som ställer en fråga till dig. Fundera istället på hur respektlöst det är att inte acceptera ett nej på frågan.

Mjukstart

Hennes högerhand i min vänsterhand och jag bjuder henne att komma till mig. Hon placerar sin vänsterarm på högeraxel. Min högra hand placerar jag på hennes vänstra skuldra. Hon placerar sitt ansikte mitt emot mitt och våra pannor möts. Vi lägger ingen tyngd på varandra utan håller själva vikten av våra huvuden och armar. Kontakten är lätt, vi belastar inte varandras rygg, armar, axlar, nackar eller huvuden. Jag känner redan på en gång att det kommer att bli en fantastisk dans.

Jag känner att hon är osäker så jag börjar dansen med att göra några tyngdpunktsförflyttningar för att hitta var och hur hon läser av förning. Därpå tar vi våra första steg i dansriktningen, blandat långsamma och snabba steg, hon svarar på förningen och vi glider över golvet. Succesivt utforskar jag vilka tekniker jag kan använda i vår dans så att vi aldrig hamnar i läget att en figur misslyckas för det skulle hon kunna uppleva som ett misslyckande och den känslan vill jag inte att hon ska ha när vi har dansat klart. Jag vill att hon ska känna att allt vi gjorde fungerade, även de saker som hon inte har upplevt tidigare. Eftersom det finns så många olika sätt att föra på så kan det ju vara så att vi inte har samma föra-följa-teknik och om jag då söker efter hennes grundstruktur så kan vi dansa trots att vi har olika teknik.

brosius
Foto: Österskogs dansfoto

På det här sättet så bygger vi upp en tillit mellan varandra, hon känner sig tryggare och tryggare med mig och jag blir trygg i min vetskap om vad jag kan göra i dansen. Jag vill att hennes minnesbild av den här dansen ska vara mjuk, tydlig, sirapsseg och fylld med känsla. Om jag ska kunna leverera det så behöver jag skapa trygghet och tillit mellan oss för annars kan hon inte känna att den är mjuk och känslosam.

Det kostar mig ingenting att göra såhär och det ger oss båda så otroligt mycket mer än om jag eller min partner bara körde på i sitt eget race. Vidare tycker jag att det är ett tydligt sätt att visa min danspartner att jag respekterar de olikheter som kan finnas i våra sätt att dansa. Hur gör ni andra förare när ni inleder en dans med någon som ni inte dansar ofta med? Och hur upplever ni följare att förarna inleder er dans?

Dans som livsstil

För många så är dans bara en hobby, ett tidsfördriv som skänker dem mycket glädje i stunden men som inte påverkar livet i stort. Sedan finns det de som lägger mycket tid på dansen, går kurser och socialdansar en till två gånger i veckan. Sedan finns det sådana som jag, som äter, andas och lever dans.

Det senaste året har jag upplevt att jag lagt mindre tid på dansgolvet och på bloggen så jag satte jag mig ner och inventerade hur det faktiskt sett ut och insåg fort att dansen definitivt är en livsstil i mitt fall. Sedan jag blev värvad av Foxfusion (för ett år sedan) har jag lagt 277 timmar på kursverksamhet där, under samma period har jag lagt 245 timmar på socialdans. Det här genererar ju en hel del resande och i mitt fall blev det 200 timmar i bilen åkandes kors och tvärs i Sverige och Norge. Sedan är jag ju en sådan där som gärna tittar på dansklipp och pratar dans och mycket lågt räknat så har jag lagt 100 timmar på det. Totalt blir det cirka 16 timmar i veckan, det kan man kalla livsstil. När dansen blir en livsstil så tar den lätt över mer och mer av ens lediga tid och så har det även blivit i mitt fall. Vad är det då som gör att jag lägger all denna tid på dans?

Ja… Idag är nästan alla som jag umgås med dansare, och jag har träffat dem genom dansen, så dansen är en naturlig del av min vardag. Men det är inte därför som jag dansar så mycket. Jag älskar att lära andra personer saker, det är därför jag arbetar som lärare, håller danskurser och ger privatlektioner men det är inte heller det som gör att jag valt att ägna mitt liv åt dans.

Att kliva ut på dansgolvet med någon och skapa magi tillsammans, en symfoni av rörelser till rolig eller mysig musik. Att se min danspartner le eller till och med skratta när vi samverkar med varandra och skapar VÅR dans. När vi hittar varandras ”dansdialekt” och maximerar det som vi kan skapa tillsammans och leker precis på gränsen för vad vi kan göra ihop. När vi leker med energierna och får varandra att uppleva saker i dansen som vi tidigare inte har gjort. När vi skapar variation genom att låta musiken vägleda oss genom vår dans och använda den som grund för våra rörelser. Att i en mysig fox få min danspartner att helt försvinna in i känslan och vakna först efter att musiken har tystnat. Det är de här upplevelserna och att få dela dem med någon annan som trollbundit mig totalt, så pass att jag har valt att lägga nästan all min vakna och lediga tid på dans.

När jag dansar så försvinner världen runtomkring mig. Alla bekymmer och besvär är som bortblåsta. Jag kan lägga ner hela min själ i dansen och skapa glädje, värme och sensualitet. Jag är en känslomänniska så dansen är ett sätt för mig att ladda upp känslobatteriet och få massor med energi genom att se den jag dansar med ha roligt och trivas. Ge energi för att få ny energi helt enkelt.

They call it dance, I call it life

Danssommar 2017

Det har varit en fantastisk danssommar! Jag har hunnit med att besöka 16 dansställen i Mellansverige. Återkommande favoriter är Ölandsveckan, Broby Betna, Hågelbyparken, Vadstena Folkets park, Brunnsparken i Örebro, Fröjden i Jönköping och Borensbergs Folkets park.

För mig nya dansplatser var Ekliden, Vadstena slottspark, Skansen och Vinger hotell. Trevliga ställen på sina egna vis. Det är alltid roligt att besöka nya dansbanor så att jag lyckats få med 4 nya i sommar är jag mycket nöjd med och om tillfälle ges och band som jag tycker om spelar där kommer jag definitivt att åka dit igen. Sommarens två höjdpunkter var Ölandsveckan och Foxfrossan i Mörrum. Båda fantastiskt roliga och härliga på sitt sätt. Jag gillar verkligen när jag kan lägga hela dagar på dans och socialisering med andra dansare. Det ger mig så mycket energi och välmående så nu är jag rustad fram tills nästa sommar (så länge som jag fyller på lite då och då).

Gamla vänskaper har växt sig starkare och en hel del nya bekantskaper har jag gjort. Ett av dessa nya möten har varit viktigare för mig än de andra. Jag träffade en person för tre månader sedan som under sommaren har blivit den person som står mig närmst. Hon har redan tagit en stor plats i mitt liv och idag kan jag inte föreställa mig mitt liv utan hennes vänskap. Utan dansen så hade vi förmodligen aldrig träffats… Jag har mycket att tacka dansen för men just den här händelsen är det som jag är mest tacksam för.

En alldeles förträfflig danssommar helt enkelt. Jag hoppas att du som läser också har haft en fin danssommar med många härliga upplevelser och roliga danser! Nu står hösten för dörren och jag kan knappt bärga mig att se vad den för med sig. Allt detta från det här fantastiska, underbara och roliga dansandet vi sysslar med. Ett vet jag i alla fall och det är att jag kommer att ha fortsatt roligt ute på dansställena i Sverige i höst.