Dans och självförtroende

Efter att jag skrivit om https://danshatten.wordpress.com/2014/09/23/att-bjuda-upp-till-dans/ så fick jag en kommentar på min FB-sida som handlade om att om man tillhör den överrepresenterade sidan på dansgolvet en given kväll och man inte vågar bjuda upp så blir man stående och det påverkar danssjälvförtroendet. Eftersom jag själv har problem med danssjälvförtroendet så tänkte jag dela med mig av vad jag gör för att ge mig själv så goda förutsättningar som möjligt att få dansa under en kväll trots att jag själv har problem med att våga bjuda upp.

Jag klär upp mig! Jag var på en temadans i Boxholm med temat 50-tal och skaffade mig en utstyrsel till den. Det var inget märkvärdigt; svarta långbyxor, vit t-shirt, hängslen och hatt. Jag fick mycket uppmärksamhet för klädseln och jag tyckte att det var en kul grej så jag har fortsatt att ha samma utstyrsel på mig på alla danser som jag åker på.

  

(Hatt och hängslen byts ut ibland men helheten är densamma, jag har alltid hatt på mig på kurser också, men ibland är det ju faktiskt maskerad…). Jag gör med andra ord så att jag sticker ut och gör mig lätt att känna igen.

Nästa strategi jag har är att se till att de jag dansar med har roligt. Jag anpassar min dans efter den jag dansar med. Det betyder inte att jag låter bli att göra avancerade saker med nybörjare utan att jag ser till att den jag dansar med kan hänga med i det jag gör. Om det blir fel så ler jag ursäktande och fortsätter. Ibland skrattar jag för det lättar upp stämningen men här måste man läsa personen man dansar med så att den inte tar illa upp. Det är, för mig i alla fall, mycket roligare om jag efter en dans känner att personen jag dansat med har haft roligt för det betyder ju att vi har lyckats skapa dans tillsammans. Vi har inte bara dansat bredvid varandra. Det här tillsammans med att klä upp sig skapar möjlighet att den jag dansat med rekommenderar andra att dansa med mig för det var roligt att dansa med mig och det är lätt att peka ut mig.

Nästa taktik är att vara social. Jag pratar mycket med de personer som jag dansar med och det hjälper också till att skapa en positiv bild av mig. En person som är reserverad får jag svårare att prata med men jag försöker i alla fall. Man förlorar inget på att konversera mellan låtarna även om det bara är för att säga ”vilken tid de tar på sig att börja nästa låt”. Jag använder mig gärna av humor när jag konverserar och försöker ta bort stelhet i samtalet genom att skämta om mig själv. Jag blir med andra ord lätt att tycka om.

Nästa strategi jag har som egentligen är ganska självklar men långt ifrån alla använder den: Jag nobbar inte om jag blir uppbjuden. Om jag redan är uppbjuden så säger jag att jag gärna dansar senare eftersom jag redan är uppbjuden och om möjligheten uppstår så bjuder jag upp tillbaka. Men du vågar ju inte… Jo, för personen har ju redan bjudit upp mig, alltså vill denne dansa med mig, jag blir knappast nobbad om personen inte redan är uppbjuden av någon annan. Om jag aldrig säger nej så kommer jag att få dansa oftare.

Sist men inte minst: När dansen är slut så kramar jag alltid den jag dansat med och tackar för dansen. Om jag har en positiv känsla efter dansen så förmedlar jag den till den jag har dansat med. Det kostar inget och om personen också verkar nöjd så kommer denne att bjuda upp mig igen och jag kan bjuda upp denne eftersom vi redan har dansat. Jag visar helt enkelt uppskattning för den jag har dansat med.