Kategoriarkiv: Vett och etikett

Hålls händerna i styr?

Jag mår fysiskt illa när jag ser mitt Facebookflöde dränkas av #metoo. Inte för att jag inte förstått hur verkligheten ser ut utan för att jag nu får se alla vänner som utsatts och därmed börjat fundera över när, var och hur… Vilka är deras historier? För jag räknar med att de har mer än en…

tst

Det är fruktansvärt att vi lever i ett samhälle där sexuella trakasserier av kvinnor är så vanligt att det i viss grad har blivit accepterat att skämta om det. Att det på något sätt skulle vara ok för att det görs med ett skämtsam sken över det hela. Det är fruktansvärt att det tog mig själv ungefär 30 år av mitt liv att förstå hur verkligheten såg ut och på de 10 år som jag har varit medveten upplever jag tyvärr att problemet blivit större. Sedan kan det förstås ha att göra med att jag numer blivit bättre på att se och agera när jag ser sexuella trakasserier.

 

I dansen är vi väldigt nära varandra och jag måste ju säga att jag förstår att kvinnor KAN känna sig otrygga inför situationen att bli uppbjuden av en okänd man. Hur vanligt det är att det händer på socialdans vet jag dock inte, men jag skulle väldigt gärna vilja veta. Har ni (både män och kvinnor) upplevt sexuella trakasserier på dans?

Annonser

Mjukstart

Hennes högerhand i min vänsterhand och jag bjuder henne att komma till mig. Hon placerar sin vänsterarm på högeraxel. Min högra hand placerar jag på hennes vänstra skuldra. Hon placerar sitt ansikte mitt emot mitt och våra pannor möts. Vi lägger ingen tyngd på varandra utan håller själva vikten av våra huvuden och armar. Kontakten är lätt, vi belastar inte varandras rygg, armar, axlar, nackar eller huvuden. Jag känner redan på en gång att det kommer att bli en fantastisk dans.

Jag känner att hon är osäker så jag börjar dansen med att göra några tyngdpunktsförflyttningar för att hitta var och hur hon läser av förning. Därpå tar vi våra första steg i dansriktningen, blandat långsamma och snabba steg, hon svarar på förningen och vi glider över golvet. Succesivt utforskar jag vilka tekniker jag kan använda i vår dans så att vi aldrig hamnar i läget att en figur misslyckas för det skulle hon kunna uppleva som ett misslyckande och den känslan vill jag inte att hon ska ha när vi har dansat klart. Jag vill att hon ska känna att allt vi gjorde fungerade, även de saker som hon inte har upplevt tidigare. Eftersom det finns så många olika sätt att föra på så kan det ju vara så att vi inte har samma föra-följa-teknik och om jag då söker efter hennes grundstruktur så kan vi dansa trots att vi har olika teknik.

brosius
Foto: Österskogs dansfoto

På det här sättet så bygger vi upp en tillit mellan varandra, hon känner sig tryggare och tryggare med mig och jag blir trygg i min vetskap om vad jag kan göra i dansen. Jag vill att hennes minnesbild av den här dansen ska vara mjuk, tydlig, sirapsseg och fylld med känsla. Om jag ska kunna leverera det så behöver jag skapa trygghet och tillit mellan oss för annars kan hon inte känna att den är mjuk och känslosam.

Det kostar mig ingenting att göra såhär och det ger oss båda så otroligt mycket mer än om jag eller min partner bara körde på i sitt eget race. Vidare tycker jag att det är ett tydligt sätt att visa min danspartner att jag respekterar de olikheter som kan finnas i våra sätt att dansa. Hur gör ni andra förare när ni inleder en dans med någon som ni inte dansar ofta med? Och hur upplever ni följare att förarna inleder er dans?

Klagosånger

Jag upplever att pardanskulturen är en väldigt varm och omtänksam gemenskap över lag, jag skrev om det på min blogg för nästan ett år sedan (Dansvärme) och ingenting under det senaste året har fått mig att tvivla på det, snarare tvärt om. Jag tror mer på den tanken nu än jag gjorde för ett år sedan och ändå så är det många som klagar på hur illa det är ute på dansbanorna. Jag vet inte om det är så att jag helt enkelt har tur och bor och dansar på rätt ställe, men jag ser inte de hemskheter som det klagas mängder på.

För sakens skull så förtydligar jag att jag dansar i området Östergötland, Småland, Öland, Närke, Sörmland och Stockholm. Jag dansar till band som Expanders, Sannex, Casanovas, Highlights, Voice, Blender, Jannez, Perikles, Dreams, Finix och Voyage. Ibland är jag med på kurser i andra delar av Sverige såsom Blekinge, Västergötland, Dalarna, Norge och Värmland, i samband med blir det ofta dans till spellista på kvällen men ibland kan det bli dans till andra band än ovannämnda beroende på vad utbudet är på den aktuella orten.

På ingen av dessa ställen har jag upplevt att dansgemenskapen är någonting annat än varm och omtänksam så jag ställer mig ofta fundersam till vad det är som gör att det klagas så mycket. Visst, det finns enstaka individer som gör saker som jag inte uppskattar men de är just det, enstaka individer, så jag låter det inte förstöra min kväll.

Jag upplever att många klagosånger skrivs när författaren är i affekt och det gör att det förmodligen blir en värre historia än det verkligen var. Det gör i sin tur att de som läser texten blir mer upprörda över situationen och det i sin tur gör att ”stora trumman” går igång och det blir dålig stämning. Jag är mer orolig för hur dessa ”hetsanden”, mot vilken grupp eller stil eller vad det nu var den här gången, påverkar vår gemenskap än vad de enstaka individerna på dansgolvet gör.

Mitt förslag är att om man upplever att det finns ett återkommande problem ute på dans så lyft frågan på ett konstruktivt sätt (som många redan gör), istället för att skriva en klagosång om det, och att man i diskussionen är konstruktiv och inte stoppar in klagosånger. Med konstruktiva diskussioner kan man komma någonstans och förhoppningsvis göra saken bättre, med klagosånger kommer vi ingenstans.

Problem med att alla inte dansar med alla?

Det är naturligt att vi dansar med de som vi tycker om att dansa med och de som vi känner oss bekväma med. Ett resultat av det blir att det finns personer som vi dansar mer med än andra och det är ok, det är så det är. Det kan finnas så många olika anledningar till varför en person bara dansar med en begränsad skara och innan du vet anledningen till varför så kan du bara spekulera om det men tyvärr så är det ofta här som skitsnack uppstår. Den enda som vet anledningen till varför den dansar med ett begränsat antal är personen själv eller de som hen har sagt det till.

Själv så var jag jätteobekväm inför att bjuda upp främmande människor när jag tog upp socialdansandet igen för 5 år sedan, så är det inte idag men numer hinner jag nästan aldrig bjuda upp själv så jag är i ganska stor utsträckning beroende av vilka som bjuder upp mig. Ibland är det samma personer som bjuder upp mig flera kvällar i rad och det kan ge skenet av att jag bara dansar med vissa personer. Det här är bara två exempel på anledningar, det finns många andra, så fundera på om det verkligen vet varför som en person ”bara dansar med vissa”.

Det finns en annan aspekt också, om jag blir irriterad över att en person bara dansar med vissa, vad beror det på i så fall? Är det för att jag själv vill dansa med personen? I så fall är det naturligtvis tråkigt, men jag bör inte prata skit om personen för det. Det kan vara hur irriterande som helst att inte lyckas dansa med personen, men jag ska definitivt inte försöka sänka hen bara för att jag inte får som jag vill. Tänk också på att om personen får veta att du pratat illa om hen så kommer den förmodligen inte att dansa med dig och då har du ju ingen chans att få dansa med hen på grund av att du pratat skit om hen.

Omtanke i ”trafiken”

Åh vad glad jag blev igår när jag var i Ljungsbro (ligger strax utanför Linköping) och dansade. Det var Sannex som spelade så det var tjockt med folk och det krockades en hel del. Men… maken till artighet och omtanke har jag aldrig varit med om förut. I princip alla som jag såg bumpa in i varandra eller som jag själv bumpade in i tog sig tid och omtanke att kontrollera att den man krockade med var ok eller gav en ursäktande gest till varandra.

Det värmer verkligen att se för det visar upp den bild av hur jag tycker att de flesta som jag träffar ute på dansgolven är: omtänksamma och vänliga. Hela dansupplevelsen stiger ett par steg när den atmosfären infinner sig och man bara njuter av all värme runt omkring sig.

Efter 14 timmars dans den här helgen så är det, trots underbar dans, den saken som nu i efterhand gör mig mest glad att tänka tillbaka på. För det kostar ju ingenting att vara lite ödmjuk mot de man dansar intill och att ta på sig att man krockar även om man inte tycker att det var ens egen fel.

Dags att vända

Hela diskussionen om att ”tacka nej”/”nobba” har blivit så infekterad att den förstör dansglädjen för många. Det tycker jag är genuint tråkigt eftersom det gör att vi tappar en del av den positiva energi som dansen ger oss.

Jag tackar inte nej till de som bjuder upp mig, för att JAG inte vill tacka nej. Jag gör det inte för att jag måste tacka ja, för det måste jag inte. Det är mitt val. Men… Jag varken kräver eller förväntar mig att alla andra har samma inställning som jag har.

Alla måste få ha sin egen inställning och de måste få ha det utan att vi blir sura på dem. För om vi inte tycker att man själv ska få bestämma vem man vill dansa med, så blir varje person som går ut och dansar allmän egendom. 

Alla har sina anledningar till att säga nej och vi får inte glömma bort att det finns de som tackar nej för at de är osäkra/otrygga med att dansa med okända. Dessa anledningar är någonting som vi helt enkelt måste acceptera på samma sätt som att en person som tackar nej till andra, i längden, kommer att få färre uppbjudningar och det är något som den personen får finna sig i.
Lika länge som mantrat är ”man får inte tacka nej” så kommer alla att ha sina individuella undantag och det kommer att finnas de som blir stötta av att de inte får bestämma över sig själva. Det är som upplagt för att det ska bli missämja.

Jag tror att det vi snarare behöver göra är att uppmuntra till att dansa med alla, uppmuntra till att våga pröva att dansa med en ny person, uppmuntra till att dansa med de som sitter mycket. Eftersom positiva tankar föder positivitet och negativa tankar föder negativitet så är rimligtvis vägen till en positivare atmosfär på dansgolvet positiv uppmuntran.

Äntligen något nytt

I sommar har jag försökt att åka längre hemifrån och dansa för att dels upptäcka nya platser att dansa på och dels dansa med personer som jag inte har dansat med tidigare. Till exempel så provade jag att åka till Öland. Det blev 5 för mig tidigare okända personer som jag dansade med under mina tre dagar där, vilket var mindre än jag hoppats på. Missförstå mig inte, jag är jättenöjd med Öland och kommer att åka dit fler gånger. Men jag hade nog räknat med att dansa med fler som jag inte dansat med förut. Få nya dansupplevelser blev det även på några andra nya dansställen som jag åkte till i sommar.

Till slut gick det här så långt att jag efter en danskväll inte hade någon glädje. Jag hade en seriös fundering på att trycka upp en t-shirt med texten: ”Ikväll bjuder jag upp själv” eller ”Ikväll dansar jag bara med nya personer”. Men sedan insåg jag att t-shirten bara var ett sätt att slippa säga nej, för jag vill inte säga nej. Jag vill inte tacka nej till någon som bjudit upp mig eftersom jag vet hur svårt jag själv har haft för att bjuda upp.

Det handlar inte om att inte vilja dansa med de som jag redan dansar med utan om att vilja dansa med andra också. Någonstans i mina funderingar kring detta kom jag till insikten att om jag inte börjar tacka nej ibland så kommer jag inte att få dansa med nya personer. Min lösning blev att åka till ett nytt ställe (Hågelbyparken) och jag tackade nej till de som jag dansat med tidigare med förklaringen att jag åkt till Hågelby för att dansa med nya personer. Det gick bra, jag fick inga sura miner utan enbart förståelse för mitt beslut. Därför kommer jag att göra det fler gånger.

Med den hets som är idag på dansgolven så förstår jag de som slutar att dansa. Om jag inte hade gjort den här förändringen så hade, i förlängningen, mitt dansintresse upphört.