Danssommar 2017

Det har varit en fantastisk danssommar! Jag har hunnit med att besöka 16 dansställen i Mellansverige. Återkommande favoriter är Ölandsveckan, Broby Betna, Hågelbyparken, Vadstena Folkets park, Brunnsparken i Örebro, Fröjden i Jönköping och Borensbergs Folkets park.

För mig nya dansplatser var Ekliden, Vadstena slottspark, Skansen och Vinger hotell. Trevliga ställen på sina egna vis. Det är alltid roligt att besöka nya dansbanor så att jag lyckats få med 4 nya i sommar är jag mycket nöjd med och om tillfälle ges och band som jag tycker om spelar där kommer jag definitivt att åka dit igen. Sommarens två höjdpunkter var Ölandsveckan och Foxfrossan i Mörrum. Båda fantastiskt roliga och härliga på sitt sätt. Jag gillar verkligen när jag kan lägga hela dagar på dans och socialisering med andra dansare. Det ger mig så mycket energi och välmående så nu är jag rustad fram tills nästa sommar (så länge som jag fyller på lite då och då).

Gamla vänskaper har växt sig starkare och en hel del nya bekantskaper har jag gjort. Ett av dessa nya möten har varit viktigare för mig än de andra. Jag träffade en person för tre månader sedan som under sommaren har blivit den person som står mig närmst. Hon har redan tagit en stor plats i mitt liv och idag kan jag inte föreställa mig mitt liv utan hennes vänskap. Utan dansen så hade vi förmodligen aldrig träffats… Jag har mycket att tacka dansen för men just den här händelsen är det som jag är mest tacksam för.

En alldeles förträfflig danssommar helt enkelt. Jag hoppas att du som läser också har haft en fin danssommar med många härliga upplevelser och roliga danser! Nu står hösten för dörren och jag kan knappt bärga mig att se vad den för med sig. Allt detta från det här fantastiska, underbara och roliga dansandet vi sysslar med. Ett vet jag i alla fall och det är att jag kommer att ha fortsatt roligt ute på dansställena i Sverige i höst.

 

Annonser

Klagosånger

Jag upplever att pardanskulturen är en väldigt varm och omtänksam gemenskap över lag, jag skrev om det på min blogg för nästan ett år sedan (Dansvärme) och ingenting under det senaste året har fått mig att tvivla på det, snarare tvärt om. Jag tror mer på den tanken nu än jag gjorde för ett år sedan och ändå så är det många som klagar på hur illa det är ute på dansbanorna. Jag vet inte om det är så att jag helt enkelt har tur och bor och dansar på rätt ställe, men jag ser inte de hemskheter som det klagas mängder på.

För sakens skull så förtydligar jag att jag dansar i området Östergötland, Småland, Öland, Närke, Sörmland och Stockholm. Jag dansar till band som Expanders, Sannex, Casanovas, Highlights, Voice, Blender, Jannez, Perikles, Dreams, Finix och Voyage. Ibland är jag med på kurser i andra delar av Sverige såsom Blekinge, Västergötland, Dalarna, Norge och Värmland, i samband med blir det ofta dans till spellista på kvällen men ibland kan det bli dans till andra band än ovannämnda beroende på vad utbudet är på den aktuella orten.

På ingen av dessa ställen har jag upplevt att dansgemenskapen är någonting annat än varm och omtänksam så jag ställer mig ofta fundersam till vad det är som gör att det klagas så mycket. Visst, det finns enstaka individer som gör saker som jag inte uppskattar men de är just det, enstaka individer, så jag låter det inte förstöra min kväll.

Jag upplever att många klagosånger skrivs när författaren är i affekt och det gör att det förmodligen blir en värre historia än det verkligen var. Det gör i sin tur att de som läser texten blir mer upprörda över situationen och det i sin tur gör att ”stora trumman” går igång och det blir dålig stämning. Jag är mer orolig för hur dessa ”hetsanden”, mot vilken grupp eller stil eller vad det nu var den här gången, påverkar vår gemenskap än vad de enstaka individerna på dansgolvet gör.

Mitt förslag är att om man upplever att det finns ett återkommande problem ute på dans så lyft frågan på ett konstruktivt sätt (som många redan gör), istället för att skriva en klagosång om det, och att man i diskussionen är konstruktiv och inte stoppar in klagosånger. Med konstruktiva diskussioner kan man komma någonstans och förhoppningsvis göra saken bättre, med klagosånger kommer vi ingenstans.

Problem med att alla inte dansar med alla?

Det är naturligt att vi dansar med de som vi tycker om att dansa med och de som vi känner oss bekväma med. Ett resultat av det blir att det finns personer som vi dansar mer med än andra och det är ok, det är så det är. Det kan finnas så många olika anledningar till varför en person bara dansar med en begränsad skara och innan du vet anledningen till varför så kan du bara spekulera om det men tyvärr så är det ofta här som skitsnack uppstår. Den enda som vet anledningen till varför den dansar med ett begränsat antal är personen själv eller de som hen har sagt det till.

Själv så var jag jätteobekväm inför att bjuda upp främmande människor när jag tog upp socialdansandet igen för 5 år sedan, så är det inte idag men numer hinner jag nästan aldrig bjuda upp själv så jag är i ganska stor utsträckning beroende av vilka som bjuder upp mig. Ibland är det samma personer som bjuder upp mig flera kvällar i rad och det kan ge skenet av att jag bara dansar med vissa personer. Det här är bara två exempel på anledningar, det finns många andra, så fundera på om det verkligen vet varför som en person ”bara dansar med vissa”.

Det finns en annan aspekt också, om jag blir irriterad över att en person bara dansar med vissa, vad beror det på i så fall? Är det för att jag själv vill dansa med personen? I så fall är det naturligtvis tråkigt, men jag bör inte prata skit om personen för det. Det kan vara hur irriterande som helst att inte lyckas dansa med personen, men jag ska definitivt inte försöka sänka hen bara för att jag inte får som jag vill. Tänk också på att om personen får veta att du pratat illa om hen så kommer den förmodligen inte att dansa med dig och då har du ju ingen chans att få dansa med hen på grund av att du pratat skit om hen.

En perfekt kväll

Jakten på den perfekta danskvällen… Spänningen… Ska detta bli kvällen? Adrenalinet pumpar. Pulsen är hög och kroppen spritter av energi som snart ska användas för att fånga de danser som står högst på önskelistan… Men är den perfekta kvällen verkligen något att jaga?

Jakten i sig skapar missnöje när du inte lyckas nå ditt mål och ju längre ifrån ditt mål du hamnar desto större misslyckande och därmed större missnöje. Ju närmre den perfekta danskvällen du kommer desto större är chansen att du inte nöjer dig med en ok danskväll. En dålig dans förstör möjligheten till en perfekt kväll. Du vet vilka du gärna har med på din lista om du ska få en perfekt kväll så jakten intensifieras och en ond cirkel har skapats.

Om du lyckas jaga fatt på din perfekta kväll så står du sedan där med någonting enormt, en fantastisk känsla i kroppen men… en kväll som du kommer att jämföra alla andra kvällar med och… hur ska du nå dit igen? Ja… du måste jaga igen.

Är det värt det? För det finns ju ett annat sätt. Sluta jaga personer och lägg istället din glädje i dansen. Om du ser till at göra din egen dans rolig så kommer varje dans att bli lite roligare och du har själv kontroll över din dansglädje den är inte längre beroende av vem du dansar med. Blanda… dansa med en mix av bekanta och obekanta dansare. Ge dig ut utanför din Comfort zon prova nya saker och skapa glädje tillsammans med den du dansar med. På det sättet kan du få en fantastisk danskväll som inte är perfekt, för du kan inte planera den i förväg, den uppstår bara och därför går den inte att återskapa.

Fokusera på att ha roligt, inte på att nå en perfekt kväll.

Omtanke i ”trafiken”

Åh vad glad jag blev igår när jag var i Ljungsbro (ligger strax utanför Linköping) och dansade. Det var Sannex som spelade så det var tjockt med folk och det krockades en hel del. Men… maken till artighet och omtanke har jag aldrig varit med om förut. I princip alla som jag såg bumpa in i varandra eller som jag själv bumpade in i tog sig tid och omtanke att kontrollera att den man krockade med var ok eller gav en ursäktande gest till varandra.

Det värmer verkligen att se för det visar upp den bild av hur jag tycker att de flesta som jag träffar ute på dansgolven är: omtänksamma och vänliga. Hela dansupplevelsen stiger ett par steg när den atmosfären infinner sig och man bara njuter av all värme runt omkring sig.

Efter 14 timmars dans den här helgen så är det, trots underbar dans, den saken som nu i efterhand gör mig mest glad att tänka tillbaka på. För det kostar ju ingenting att vara lite ödmjuk mot de man dansar intill och att ta på sig att man krockar även om man inte tycker att det var ens egen fel.

Har tävlingsperspektivet tagit över?

När jag började dansa bugg i min ungdom var det i en förening som inte hade något som helst tävlingsinslag i dansen. Där var bugg bara dans, något man utövade för att det var roligt. Idag är jag medlem i två klubbar och båda klubbarna är tävlingsorienterade. Jag känner tyvärr inte till någon förening häromkring som har ett uttalat socialdansperspektiv i sin kursverksamhet (det betyder inte att det inte finns men det marknadsförs inte). Jag undrar varför det är så… Varför det har blivit så…

Jag har inget emot tävlande men jag förstår inte varför tävlingsincitamentet finns med redan från grundkurserna. Jag tänker att det begränsar de som går kurserna och som inte har intresse av att tävla och man får lära sig regler trots att de endast är applicerbara i tävlingssammanhanget. Någonstans kan jag inte låta bli att tro att det här är EN av anledningarna till att tillväxten bland dansare minskat.

Om vi vill öka antalet dansare så tror jag att ett sätt är att se till att dansverksamheten fokuserar på dans och inte lyfter in tävlingsaspekter i de ”allmänna” kurserna. Tävlingsaspekten är en del av dans och bör ha sin egen plats inte som en del av grundplåten. Jag tror också att det är på sin plats med högre kursnivåer som har ett socialdansperspektiv som finns parallellt med de avancerade kurser som har tävlingsperspektiv.

Hur är det på andra platser? Finns det föreningar som har kurser helt fria från tävlingsperspektiv?

”Det är bara att följa” sa instruktören…

Jag har varit på flera kurser där instruktörerna har lagt 95% av instruerandet på att förklara hur föraren ska göra och 5% på vad följaren ska göra. Ibland är den enda instruktionen som ges att att ”följaren ska bara följa det som föraren gör”. Det gör mig irriterad eftersom det förringar följarens roll och det får det att låta som om vem som helst kan följa utan någon som helst instruktion.

Sådana uttalanden och den inställning faller lite på sin egen dumhet för om det var sant att följaren bara behövde följa så skulle inga följare behöva gå några kurser i Fox, de borde till och med få betalt för att finnas där så att förarna hade någon att träna med…

Att följaren ”bara ska följa” i bemärkelsen att: ”Följaren inte ska göra rörelser som hen inte blir förd i när man tränar figurer” är en annan sak. Men om det är den enda kommentaren som följare får på kurs så tycker jag att de skulle ha pengarna tillbaka. De har ju inte fått lära sig någonting.

Det finns inget bara när det gäller att följa, det finns massor med teknik att lära sig som följare om man vill kunna bli förd i mer än bara en promenad över golvet: balans, fotnedsättning och connection är endast ett axplock.

Om jag gick en kurs som följare så skulle jag bli rätt förbannad om jag inte fick fler instruktioner än att det bara var att följa föraren… Skulle inte du?