Etikettarkiv: Dansetikett

Hålls händerna i styr?

Jag mår fysiskt illa när jag ser mitt Facebookflöde dränkas av #metoo. Inte för att jag inte förstått hur verkligheten ser ut utan för att jag nu får se alla vänner som utsatts och därmed börjat fundera över när, var och hur… Vilka är deras historier? För jag räknar med att de har mer än en…

tst

Det är fruktansvärt att vi lever i ett samhälle där sexuella trakasserier av kvinnor är så vanligt att det i viss grad har blivit accepterat att skämta om det. Att det på något sätt skulle vara ok för att det görs med ett skämtsam sken över det hela. Det är fruktansvärt att det tog mig själv ungefär 30 år av mitt liv att förstå hur verkligheten såg ut och på de 10 år som jag har varit medveten upplever jag tyvärr att problemet blivit större. Sedan kan det förstås ha att göra med att jag numer blivit bättre på att se och agera när jag ser sexuella trakasserier.

 

I dansen är vi väldigt nära varandra och jag måste ju säga att jag förstår att kvinnor KAN känna sig otrygga inför situationen att bli uppbjuden av en okänd man. Hur vanligt det är att det händer på socialdans vet jag dock inte, men jag skulle väldigt gärna vilja veta. Har ni (både män och kvinnor) upplevt sexuella trakasserier på dans?

Annonser

Rätten till sin egen kropp…

Den senaste tiden har jag läst många inlägg, som i slutändan handlar om huruvida man har rätt till sin egen kropp eller inte. För det är det som kärnan i frågan om huruvida man får tacka nej när man blir uppbjuden till dans. För mig är det här en icke-fråga, det är helt självklart för mig att valet ligger hos envar, ingen annan kan ta sig rätten att bestämma åt någon annan.

butt

Jag förstår inte riktigt konceptet att man ”måste tacka ja” för ingen skulle få för sig att bestämma att någon annan måste skänka pengar till en tiggare som sitter utanför mataffären. Hur kan man i så fall ta sig rätten att bestämma vem som någon annan ska dansa med? Att skänka pengar gör inte anspråk på någons kropp, men att dansa gör det. När vi dansar med varandra så är vi mycket närmre varandra än vi annars är med de flesta människor. Den intima situation som vi hamnar i måste var och en få bestämma över själv.

 

Jag har hört argument som: ”Det är bara dans, klart man ska dansar med alla.” och ”Tänk på den som du tackar nej till, hen kan ta illa upp.” Men eftersom alla inte har samma syn på vad som är dans och hur nära man ska vara när man dansar så finns det i den här frågan ingenting som är ”bara”. Om jag tycker att det är aningen intimt att dansa så måste jag få välja vilka som jag känner att jag vill vara intim med. Ingen kan kräva av mig att jag ska vara obekväm när jag dansar oavsett anledningen till att jag är obekväm. En person som inte kan acceptera det, respekterar inte mig. Med det i åtanke så ställs argumentet ”Tänk på den som du tackar nej till, hen kan ta illa upp” i helt annan dager. För om jag inte respekterar att någon säger nej till att dansa med mig, så ska jag inte ta mig rätten att ta illa upp för att personen säger nej heller. Att kräva ett ja från någon är inte att respektera dem och gör jag inte det så kan jag inte förvänta mig att denne ska respektera mig tillbaka.

Visa respekt för varandra genom att låta var och en ha rätten till sin egen kropp. Det är inte respektlöst att säga nej till någon som ställer en fråga till dig. Fundera istället på hur respektlöst det är att inte acceptera ett nej på frågan.

Problem med att alla inte dansar med alla?

Det är naturligt att vi dansar med de som vi tycker om att dansa med och de som vi känner oss bekväma med. Ett resultat av det blir att det finns personer som vi dansar mer med än andra och det är ok, det är så det är. Det kan finnas så många olika anledningar till varför en person bara dansar med en begränsad skara och innan du vet anledningen till varför så kan du bara spekulera om det men tyvärr så är det ofta här som skitsnack uppstår. Den enda som vet anledningen till varför den dansar med ett begränsat antal är personen själv eller de som hen har sagt det till.

Själv så var jag jätteobekväm inför att bjuda upp främmande människor när jag tog upp socialdansandet igen för 5 år sedan, så är det inte idag men numer hinner jag nästan aldrig bjuda upp själv så jag är i ganska stor utsträckning beroende av vilka som bjuder upp mig. Ibland är det samma personer som bjuder upp mig flera kvällar i rad och det kan ge skenet av att jag bara dansar med vissa personer. Det här är bara två exempel på anledningar, det finns många andra, så fundera på om det verkligen vet varför som en person ”bara dansar med vissa”.

Det finns en annan aspekt också, om jag blir irriterad över att en person bara dansar med vissa, vad beror det på i så fall? Är det för att jag själv vill dansa med personen? I så fall är det naturligtvis tråkigt, men jag bör inte prata skit om personen för det. Det kan vara hur irriterande som helst att inte lyckas dansa med personen, men jag ska definitivt inte försöka sänka hen bara för att jag inte får som jag vill. Tänk också på att om personen får veta att du pratat illa om hen så kommer den förmodligen inte att dansa med dig och då har du ju ingen chans att få dansa med hen på grund av att du pratat skit om hen.

Äntligen något nytt

I sommar har jag försökt att åka längre hemifrån och dansa för att dels upptäcka nya platser att dansa på och dels dansa med personer som jag inte har dansat med tidigare. Till exempel så provade jag att åka till Öland. Det blev 5 för mig tidigare okända personer som jag dansade med under mina tre dagar där, vilket var mindre än jag hoppats på. Missförstå mig inte, jag är jättenöjd med Öland och kommer att åka dit fler gånger. Men jag hade nog räknat med att dansa med fler som jag inte dansat med förut. Få nya dansupplevelser blev det även på några andra nya dansställen som jag åkte till i sommar.

Till slut gick det här så långt att jag efter en danskväll inte hade någon glädje. Jag hade en seriös fundering på att trycka upp en t-shirt med texten: ”Ikväll bjuder jag upp själv” eller ”Ikväll dansar jag bara med nya personer”. Men sedan insåg jag att t-shirten bara var ett sätt att slippa säga nej, för jag vill inte säga nej. Jag vill inte tacka nej till någon som bjudit upp mig eftersom jag vet hur svårt jag själv har haft för att bjuda upp.

Det handlar inte om att inte vilja dansa med de som jag redan dansar med utan om att vilja dansa med andra också. Någonstans i mina funderingar kring detta kom jag till insikten att om jag inte börjar tacka nej ibland så kommer jag inte att få dansa med nya personer. Min lösning blev att åka till ett nytt ställe (Hågelbyparken) och jag tackade nej till de som jag dansat med tidigare med förklaringen att jag åkt till Hågelby för att dansa med nya personer. Det gick bra, jag fick inga sura miner utan enbart förståelse för mitt beslut. Därför kommer jag att göra det fler gånger.

Med den hets som är idag på dansgolven så förstår jag de som slutar att dansa. Om jag inte hade gjort den här förändringen så hade, i förlängningen, mitt dansintresse upphört.

Tuffare attityd på dansgolvet

Folk har bråttom, de springer, först till kvarn är det som gäller… De som är mest på får dansa med de som de vill dansa med. Känns det igen? För följarna, som oftast är fler än förarna, är detta vardagen på danserna. För förarna är det annorlunda, de har övertaget.

När jag lärde mig dansa för första gången, på ”raggarbuggens” tid som det numer kallas av moderndansarna, var det inte alls så här på dansställena. Jag vet att jag oftast ledsagade den jag dansat med av dansgolvet, det hörde till, dansen var inte avslutad förrän man lämnade danspartnern vid dennes plats. Idag är det mer stressfyllt, jag hör dansare prata om att folk springer så fort som den sista låten tystnar, de vill hinna först till nästa person som de vill dansa med.

Jag förstår att det händer eftersom många har sina favoriter, en del dansar bara med de som de känner, en del dansar bara med de som ser ut på ett visst sätt osv. Jag förstår att det sker eftersom konkurrensen mellan följarna är större än mellan förarna, men det är absolut inte bara följarna som har bråttom. Det har förarna också. Jag har sett det och upplevt det och förstår det, MEN jag gillar det inte.

Jag dansar för att det är roligt och för att den som jag dansar med ska ha roligt. Jag försöker alltid sätta sista rörelsen i dansen till sista ljudet (inte taktslaget för det är inte alltid trumma med på slutet) i låten. Där är låten slut för mig och jag slutar inte dansa innan dess. (Ibland missar jag och då blir jag lite sur på mig själv.) Jag tackar alltid och kramar alltid den jag har dansat med, först därefter är dansen slut för mig. Jag stressar inte därifrån utan om den jag dansat med börjar prata så pratar jag klart för jag tycker att om personen som jag har dansat med har lagt 4 låtar på mig så kan jag vara trevlig efteråt. Jag vill påpeka att jag inte tar illa upp om någon springer efter att vi tackat varandra, jag förstår att det är det nya sättet.

Jag önskar dock att folk tänkte om… Stressen som uppstår skapar irritation och det är inte bra för danskulturen. Personer som inte tar för sig, får inte dansa… Och vilken grupp, som vi definitivt vill ha kvar, är det som inte tar för sig… Jo, nybörjarna… Utan dem så får vi ingen tillväxt bland dansarna och då kommer danskulturen, på sikt, att dö ut. Så om vi slutar att stressa så skapar vi förutsättning för att danskulturen ska leva vidare och det gör också att de som dansat ett tag men som inte vågar ta för sig för en större möjlighet att ta för sig och då stannar de förmodligen kvar i danssvängen.

”Men… jag är ju här för att dansa, inte stå och titta. Klart att jag hugger direkt! Annars får jag ju stå!” Jag är också på dansgolvet för att dansa, jag lämnar bara golvet för att dricka vatten och byta tröja. Om jag får möjligheten så dansar jag i pausen också, jag har inga hämningar gällande att folk tittar på mig när jag dansar. Pausen är ju enda tillfället då man har gott om plats och kan göra precis som man vill på golvet. Men på fullt allvar: Om alla inte hade så bråttom så skulle vi få dansa med flera nya personer, det skapar omväxling och det leder till bättre dans eftersom vi lär oss mer av att dansa med personer som vi aldrig har dansat med förut.

Jag nämnde förut att förarna har övertaget och jag tänkte återkomma till det nu. Alla förare har möjligheten att se till att de hamnar bredvid en följare som de vill dansa med när fjärde låten är slut, alltså har de övertaget. Gör inte det… Jag kan förvisso förstå om man gör det någon gång ibland, för nu var det ett halvår sedan jag dansade med den följaren så nu vill jag verkligen… Eller, jag har en riktigt kass kväll, jag behöver ett säkert kort för att komma igång. Men om jag på förhand väljer ut vilka jag vill dansa med så hamnar jag lätt i ”dansar bara med de som duger åt mig”-träsket och det är inte bra för någon. Att bara dansa med samma personer jämt skapar sämre dans.

Jag känner att jag måste avsluta med att redogöra för hur jag gör så att det blir tydligt för alla som läser:

  • Jag nobbar aldrig (om personen i fråga har gjort någonting mot mig som inte är ok så gör jag undantag från denna regel).
  • Jag har förut skrivit att jag inte tycker om att bjuda upp, men för mig löser det sig eftersom det finns överskott på följare, så jag bjuder inte upp så ofta.
  • Jag dansar klart (se ovan) innan jag lämnar den jag dansat med.
  • Det händer att jag ser till att få dansa med en speciell person för att jag behöver ett lyft för att kunna dansa bra resten av kvällen. För annars kommer jag att känna att jag inte ger allt jag kan till den jag dansar med.
  • Om flera personer försöker bjuda upp mig samtidigt så försöker jag dansa med allihopa den kvällen i den mån jag kan.
  • Om det är någon som har försökt bjuda upp mig flera gånger samma kväll eller som försökt flera danser i rad så kan jag gå med på att boka upp nästa dans. Men annars så gör jag inte det. Jag är dock alltid tingad första och sista om min kärbo är med.

Det jag gör är för att jag bryr mig om de jag dansar med, de ska ha roligt när de dansar med mig.

 

Att bjuda upp till dans

En sak som slår mig väldigt ofta när jag är ute och dansar är alla förutfattade meningar och idéer som finns om hur, vem och varför man bjuder upp någon eller varför man inte bjuder upp någon… Det verkar finnas fler normer för det här än det finns dansare vilket i princip betyder att alla har en åsikt om vad som gäller men ingen har samma norm.

Jag har hört mångas åsikter om hur man ska och inte ska göra och jag tänkte belysa ett perspektiv som många inte tänker på.

Först och främst så är det ofta fler kvinnor ute på dans än det är män och det skapar olika förutsättningar för könen. En sak som ofta kommer upp i samtal om detta är att kvinnorna måste ”jaga” för att få dansa och att det är jobbigt. Ja, jag ska inte förneka att det blir påfrestande för det kön som är överrepresenterade på en given danstillställning, självklart blir det tuffare att få dansa om det inte finns folk så att det räcker till jämna par (och det finns det ju aldrig möjligen undantaget om man är på kurs). Men ett problem i sammanhanget, som många inte verkar inse, är att om man tillhör gruppen som är underrepresenterad så tittas det snett på en om man inte bjuder upp någon. Kommentarer som ”jaha, här väljs det vem man dansar med och duger inte utbudet så står man och tittar på…”, ”inte dög man åt den där” eller ”den där dansar bara med vissa” förekommer ofta men hur ofta ser man det ur det andra perspektivet? Varför bjuder personen inte upp? Ja, nog för att det säkerligen finns de som bara dansar med en utvald skara, det ska inte förnekas, men gäller det verkligen alla?

Nej, det förstår vi nog egentligen att det inte gör, det kan finnas hur många anledningar som helst till att en person väljer att inte bjuda upp. De mest självklara är att man är trött och behöver vila, eller att man har en skada som gör att man inte kan dansa en hel kväll, eller man kanske har en dålig kväll och behöver vara för sig själv en liten stund för att kunna få igång dansglädjen igen. Jag har varit i samtliga av dessa situationer och det har säkert de flesta varit men man är fortfarande snabb att resonera om varför personen inte bjuder upp och det är inte de här anledningarna som andra dansare tänker om en när man står över.

Men det som är mest skrämmande är att det finns en anledning som inte nämnts ännu och som flera inte accepterar om det kommer från vem som helst. ALLA VÅGAR INTE BJUDA UPP. ”Ah, klart att de nya inte vågar bjuda upp, det förstår ju vem som helst.” Ja, det är väl sant men bara för att en person har dansat mycket så betyder inte det att det vågar bjuda upp själv. För en del räcker det med en dålig erfarenhet av att bli nobbad för att man inte ska klara av att ta mod till sig och bjuda upp…

Jag är ute och dansar så mycket jag kan, min arena är Östergötland, Närke, Södermanland och Småland. Jag har inget problem med att åka till ett nytt ställe och dansa. Jag är kille så jag har turen att bli uppbjuden eftersom jag ofta är i minoritet och jag har hatt på mig när jag dansar så jag syns. Men något som de flesta inte vet är att jag har jättesvårt för att bjuda upp någon som jag aldrig har dansat med. De som en gång har bjudit upp mig eller som jag träffat i något sammanhang så personen är bekant med mig har jag inga problem med att bjuda upp. Det är de personer som jag aldrig har dansat med som jag inte fixar att bjuda upp. Jag får alltid dansa men om jag tar mig av dansgolvet och ingen kommer fram och bjuder upp mig så blir jag stående. Jag har en riktigt dålig erfarenhet av att bli nobbad och den sitter i, jag fixar inte alltid att bjuda upp längre. De mörka blickar man får bara för att man står är jättejobbiga och de gör det inte enklare att bringa upp mod att bjuda upp. Och tro mig: Det syns inte på mig att jag inte tycker om att bjuda upp.

Min önskan är att dansare slutar upp med att dra förhastade slutsatser om varför det står folk som inte dansar trots att det finns personer att dansa med. Om någon inte bjuder upp så gör det själv innan du skapar en förutfattad mening om varför personen inte bjuder upp.