Etikettarkiv: Pardans

Ser du verkligen vem som inte har roligt?

Det är inte alltid det ser ut såhär när man dansar:

3 glädje

Många gånger så är det helt andra ansiktsuttryck, frågan är om man kan avgöra om någon tycker att det är roligt att dansa på ansiktsuttrycket under dansen. Ja… ibland går det säkert. Sann glädje i ett ansiktsuttryck tycker i alla fall jag att jag kan känna igen, men om jag ska vara realistisk så kan jag ju inte vara helt säker…

Något som jag däremot är helt säker på, är att ansiktsuttrycket inte alltid visar vad man känner. Här är några bilder som visar något helt annat än vad jag kände när jag dansade och dessa foton togs.

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Bilden utan text på är tagen av Dunkens Dansbilder)

Jag var inte trött, irriterad, arg eller sur (så tycker jag att jag ser ut på bilderna), jag vet att jag hade samma känsla på samtliga bilder och jag kan förklara varför det inte syns. Jag hade jätterolig dans i samtliga fall men… på tre av bilderna var jag mycket koncentrerad och på den fjärde var jag så pass varm att jag var tvungen att ta djupa andetag (gissa vilken).

Jag visar min dansglädje på många sätt men under själva dansen så är det inte alls säkert att jag ser glad ut för jag fokuserar jättemycket på att ge den jag dansar med en så bra dans som möjligt och på att jag själv ska ha en njutbar dans. Men som tur är för mig så får jag dansa mycket ändå. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att inte se glad ut hela tiden när jag dansar men det betyder inte at vi har tråkigt.

Dra inte förhastade slutsatser utifrån ansiktsuttrycket på den du dansar med för den kanske har jätteroligt. Tyng inte ner dig själv med att du måste ha varit tråkig att dansa med, för den andre log inte. Alla ler inte när de dansar, alla ser inte glada ut, en del kan inte le av olika anledningar. Om du har roligt så var glad för dansen som gjorde dig glad istället, för du dansar ju för att det är roligt, oavsett om du ler eller inte.<<
p>

Annonser

Rätten till sin egen kropp…

Den senaste tiden har jag läst många inlägg, som i slutändan handlar om huruvida man har rätt till sin egen kropp eller inte. För det är det som kärnan i frågan om huruvida man får tacka nej när man blir uppbjuden till dans. För mig är det här en icke-fråga, det är helt självklart för mig att valet ligger hos envar, ingen annan kan ta sig rätten att bestämma åt någon annan.

butt

Jag förstår inte riktigt konceptet att man ”måste tacka ja” för ingen skulle få för sig att bestämma att någon annan måste skänka pengar till en tiggare som sitter utanför mataffären. Hur kan man i så fall ta sig rätten att bestämma vem som någon annan ska dansa med? Att skänka pengar gör inte anspråk på någons kropp, men att dansa gör det. När vi dansar med varandra så är vi mycket närmre varandra än vi annars är med de flesta människor. Den intima situation som vi hamnar i måste var och en få bestämma över själv.

 

Jag har hört argument som: ”Det är bara dans, klart man ska dansar med alla.” och ”Tänk på den som du tackar nej till, hen kan ta illa upp.” Men eftersom alla inte har samma syn på vad som är dans och hur nära man ska vara när man dansar så finns det i den här frågan ingenting som är ”bara”. Om jag tycker att det är aningen intimt att dansa så måste jag få välja vilka som jag känner att jag vill vara intim med. Ingen kan kräva av mig att jag ska vara obekväm när jag dansar oavsett anledningen till att jag är obekväm. En person som inte kan acceptera det, respekterar inte mig. Med det i åtanke så ställs argumentet ”Tänk på den som du tackar nej till, hen kan ta illa upp” i helt annan dager. För om jag inte respekterar att någon säger nej till att dansa med mig, så ska jag inte ta mig rätten att ta illa upp för att personen säger nej heller. Att kräva ett ja från någon är inte att respektera dem och gör jag inte det så kan jag inte förvänta mig att denne ska respektera mig tillbaka.

Visa respekt för varandra genom att låta var och en ha rätten till sin egen kropp. Det är inte respektlöst att säga nej till någon som ställer en fråga till dig. Fundera istället på hur respektlöst det är att inte acceptera ett nej på frågan.

Mjukstart

Hennes högerhand i min vänsterhand och jag bjuder henne att komma till mig. Hon placerar sin vänsterarm på högeraxel. Min högra hand placerar jag på hennes vänstra skuldra. Hon placerar sitt ansikte mitt emot mitt och våra pannor möts. Vi lägger ingen tyngd på varandra utan håller själva vikten av våra huvuden och armar. Kontakten är lätt, vi belastar inte varandras rygg, armar, axlar, nackar eller huvuden. Jag känner redan på en gång att det kommer att bli en fantastisk dans.

Jag känner att hon är osäker så jag börjar dansen med att göra några tyngdpunktsförflyttningar för att hitta var och hur hon läser av förning. Därpå tar vi våra första steg i dansriktningen, blandat långsamma och snabba steg, hon svarar på förningen och vi glider över golvet. Succesivt utforskar jag vilka tekniker jag kan använda i vår dans så att vi aldrig hamnar i läget att en figur misslyckas för det skulle hon kunna uppleva som ett misslyckande och den känslan vill jag inte att hon ska ha när vi har dansat klart. Jag vill att hon ska känna att allt vi gjorde fungerade, även de saker som hon inte har upplevt tidigare. Eftersom det finns så många olika sätt att föra på så kan det ju vara så att vi inte har samma föra-följa-teknik och om jag då söker efter hennes grundstruktur så kan vi dansa trots att vi har olika teknik.

brosius
Foto: Österskogs dansfoto

På det här sättet så bygger vi upp en tillit mellan varandra, hon känner sig tryggare och tryggare med mig och jag blir trygg i min vetskap om vad jag kan göra i dansen. Jag vill att hennes minnesbild av den här dansen ska vara mjuk, tydlig, sirapsseg och fylld med känsla. Om jag ska kunna leverera det så behöver jag skapa trygghet och tillit mellan oss för annars kan hon inte känna att den är mjuk och känslosam.

Det kostar mig ingenting att göra såhär och det ger oss båda så otroligt mycket mer än om jag eller min partner bara körde på i sitt eget race. Vidare tycker jag att det är ett tydligt sätt att visa min danspartner att jag respekterar de olikheter som kan finnas i våra sätt att dansa. Hur gör ni andra förare när ni inleder en dans med någon som ni inte dansar ofta med? Och hur upplever ni följare att förarna inleder er dans?

Dans som livsstil

För många så är dans bara en hobby, ett tidsfördriv som skänker dem mycket glädje i stunden men som inte påverkar livet i stort. Sedan finns det de som lägger mycket tid på dansen, går kurser och socialdansar en till två gånger i veckan. Sedan finns det sådana som jag, som äter, andas och lever dans.

Det senaste året har jag upplevt att jag lagt mindre tid på dansgolvet och på bloggen så jag satte jag mig ner och inventerade hur det faktiskt sett ut och insåg fort att dansen definitivt är en livsstil i mitt fall. Sedan jag blev värvad av Foxfusion (för ett år sedan) har jag lagt 277 timmar på kursverksamhet där, under samma period har jag lagt 245 timmar på socialdans. Det här genererar ju en hel del resande och i mitt fall blev det 200 timmar i bilen åkandes kors och tvärs i Sverige och Norge. Sedan är jag ju en sådan där som gärna tittar på dansklipp och pratar dans och mycket lågt räknat så har jag lagt 100 timmar på det. Totalt blir det cirka 16 timmar i veckan, det kan man kalla livsstil. När dansen blir en livsstil så tar den lätt över mer och mer av ens lediga tid och så har det även blivit i mitt fall. Vad är det då som gör att jag lägger all denna tid på dans?

Ja… Idag är nästan alla som jag umgås med dansare, och jag har träffat dem genom dansen, så dansen är en naturlig del av min vardag. Men det är inte därför som jag dansar så mycket. Jag älskar att lära andra personer saker, det är därför jag arbetar som lärare, håller danskurser och ger privatlektioner men det är inte heller det som gör att jag valt att ägna mitt liv åt dans.

Att kliva ut på dansgolvet med någon och skapa magi tillsammans, en symfoni av rörelser till rolig eller mysig musik. Att se min danspartner le eller till och med skratta när vi samverkar med varandra och skapar VÅR dans. När vi hittar varandras ”dansdialekt” och maximerar det som vi kan skapa tillsammans och leker precis på gränsen för vad vi kan göra ihop. När vi leker med energierna och får varandra att uppleva saker i dansen som vi tidigare inte har gjort. När vi skapar variation genom att låta musiken vägleda oss genom vår dans och använda den som grund för våra rörelser. Att i en mysig fox få min danspartner att helt försvinna in i känslan och vakna först efter att musiken har tystnat. Det är de här upplevelserna och att få dela dem med någon annan som trollbundit mig totalt, så pass att jag har valt att lägga nästan all min vakna och lediga tid på dans.

När jag dansar så försvinner världen runtomkring mig. Alla bekymmer och besvär är som bortblåsta. Jag kan lägga ner hela min själ i dansen och skapa glädje, värme och sensualitet. Jag är en känslomänniska så dansen är ett sätt för mig att ladda upp känslobatteriet och få massor med energi genom att se den jag dansar med ha roligt och trivas. Ge energi för att få ny energi helt enkelt.

They call it dance, I call it life

Danssommar 2017

Det har varit en fantastisk danssommar! Jag har hunnit med att besöka 16 dansställen i Mellansverige. Återkommande favoriter är Ölandsveckan, Broby Betna, Hågelbyparken, Vadstena Folkets park, Brunnsparken i Örebro, Fröjden i Jönköping och Borensbergs Folkets park.

För mig nya dansplatser var Ekliden, Vadstena slottspark, Skansen och Vinger hotell. Trevliga ställen på sina egna vis. Det är alltid roligt att besöka nya dansbanor så att jag lyckats få med 4 nya i sommar är jag mycket nöjd med och om tillfälle ges och band som jag tycker om spelar där kommer jag definitivt att åka dit igen. Sommarens två höjdpunkter var Ölandsveckan och Foxfrossan i Mörrum. Båda fantastiskt roliga och härliga på sitt sätt. Jag gillar verkligen när jag kan lägga hela dagar på dans och socialisering med andra dansare. Det ger mig så mycket energi och välmående så nu är jag rustad fram tills nästa sommar (så länge som jag fyller på lite då och då).

Gamla vänskaper har växt sig starkare och en hel del nya bekantskaper har jag gjort. Ett av dessa nya möten har varit viktigare för mig än de andra. Jag träffade en person för tre månader sedan som under sommaren har blivit den person som står mig närmst. Hon har redan tagit en stor plats i mitt liv och idag kan jag inte föreställa mig mitt liv utan hennes vänskap. Utan dansen så hade vi förmodligen aldrig träffats… Jag har mycket att tacka dansen för men just den här händelsen är det som jag är mest tacksam för.

En alldeles förträfflig danssommar helt enkelt. Jag hoppas att du som läser också har haft en fin danssommar med många härliga upplevelser och roliga danser! Nu står hösten för dörren och jag kan knappt bärga mig att se vad den för med sig. Allt detta från det här fantastiska, underbara och roliga dansandet vi sysslar med. Ett vet jag i alla fall och det är att jag kommer att ha fortsatt roligt ute på dansställena i Sverige i höst.

 

Klagosånger

Jag upplever att pardanskulturen är en väldigt varm och omtänksam gemenskap över lag, jag skrev om det på min blogg för nästan ett år sedan (Dansvärme) och ingenting under det senaste året har fått mig att tvivla på det, snarare tvärt om. Jag tror mer på den tanken nu än jag gjorde för ett år sedan och ändå så är det många som klagar på hur illa det är ute på dansbanorna. Jag vet inte om det är så att jag helt enkelt har tur och bor och dansar på rätt ställe, men jag ser inte de hemskheter som det klagas mängder på.

För sakens skull så förtydligar jag att jag dansar i området Östergötland, Småland, Öland, Närke, Sörmland och Stockholm. Jag dansar till band som Expanders, Sannex, Casanovas, Highlights, Voice, Blender, Jannez, Perikles, Dreams, Finix och Voyage. Ibland är jag med på kurser i andra delar av Sverige såsom Blekinge, Västergötland, Dalarna, Norge och Värmland, i samband med blir det ofta dans till spellista på kvällen men ibland kan det bli dans till andra band än ovannämnda beroende på vad utbudet är på den aktuella orten.

På ingen av dessa ställen har jag upplevt att dansgemenskapen är någonting annat än varm och omtänksam så jag ställer mig ofta fundersam till vad det är som gör att det klagas så mycket. Visst, det finns enstaka individer som gör saker som jag inte uppskattar men de är just det, enstaka individer, så jag låter det inte förstöra min kväll.

Jag upplever att många klagosånger skrivs när författaren är i affekt och det gör att det förmodligen blir en värre historia än det verkligen var. Det gör i sin tur att de som läser texten blir mer upprörda över situationen och det i sin tur gör att ”stora trumman” går igång och det blir dålig stämning. Jag är mer orolig för hur dessa ”hetsanden”, mot vilken grupp eller stil eller vad det nu var den här gången, påverkar vår gemenskap än vad de enstaka individerna på dansgolvet gör.

Mitt förslag är att om man upplever att det finns ett återkommande problem ute på dans så lyft frågan på ett konstruktivt sätt (som många redan gör), istället för att skriva en klagosång om det, och att man i diskussionen är konstruktiv och inte stoppar in klagosånger. Med konstruktiva diskussioner kan man komma någonstans och förhoppningsvis göra saken bättre, med klagosånger kommer vi ingenstans.

En perfekt kväll

Jakten på den perfekta danskvällen… Spänningen… Ska detta bli kvällen? Adrenalinet pumpar. Pulsen är hög och kroppen spritter av energi som snart ska användas för att fånga de danser som står högst på önskelistan… Men är den perfekta kvällen verkligen något att jaga?

Jakten i sig skapar missnöje när du inte lyckas nå ditt mål och ju längre ifrån ditt mål du hamnar desto större misslyckande och därmed större missnöje. Ju närmre den perfekta danskvällen du kommer desto större är chansen att du inte nöjer dig med en ok danskväll. En dålig dans förstör möjligheten till en perfekt kväll. Du vet vilka du gärna har med på din lista om du ska få en perfekt kväll så jakten intensifieras och en ond cirkel har skapats.

Om du lyckas jaga fatt på din perfekta kväll så står du sedan där med någonting enormt, en fantastisk känsla i kroppen men… en kväll som du kommer att jämföra alla andra kvällar med och… hur ska du nå dit igen? Ja… du måste jaga igen.

Är det värt det? För det finns ju ett annat sätt. Sluta jaga personer och lägg istället din glädje i dansen. Om du ser till at göra din egen dans rolig så kommer varje dans att bli lite roligare och du har själv kontroll över din dansglädje den är inte längre beroende av vem du dansar med. Blanda… dansa med en mix av bekanta och obekanta dansare. Ge dig ut utanför din Comfort zon prova nya saker och skapa glädje tillsammans med den du dansar med. På det sättet kan du få en fantastisk danskväll som inte är perfekt, för du kan inte planera den i förväg, den uppstår bara och därför går den inte att återskapa.

Fokusera på att ha roligt, inte på att nå en perfekt kväll.