Etikettarkiv: Självförtroende

Ser du verkligen vem som inte har roligt?

Det är inte alltid det ser ut såhär när man dansar:

3 glädje

Många gånger så är det helt andra ansiktsuttryck, frågan är om man kan avgöra om någon tycker att det är roligt att dansa på ansiktsuttrycket under dansen. Ja… ibland går det säkert. Sann glädje i ett ansiktsuttryck tycker i alla fall jag att jag kan känna igen, men om jag ska vara realistisk så kan jag ju inte vara helt säker…

Något som jag däremot är helt säker på, är att ansiktsuttrycket inte alltid visar vad man känner. Här är några bilder som visar något helt annat än vad jag kände när jag dansade och dessa foton togs.

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Bilden utan text på är tagen av Dunkens Dansbilder)

Jag var inte trött, irriterad, arg eller sur (så tycker jag att jag ser ut på bilderna), jag vet att jag hade samma känsla på samtliga bilder och jag kan förklara varför det inte syns. Jag hade jätterolig dans i samtliga fall men… på tre av bilderna var jag mycket koncentrerad och på den fjärde var jag så pass varm att jag var tvungen att ta djupa andetag (gissa vilken).

Jag visar min dansglädje på många sätt men under själva dansen så är det inte alls säkert att jag ser glad ut för jag fokuserar jättemycket på att ge den jag dansar med en så bra dans som möjligt och på att jag själv ska ha en njutbar dans. Men som tur är för mig så får jag dansa mycket ändå. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att inte se glad ut hela tiden när jag dansar men det betyder inte at vi har tråkigt.

Dra inte förhastade slutsatser utifrån ansiktsuttrycket på den du dansar med för den kanske har jätteroligt. Tyng inte ner dig själv med att du måste ha varit tråkig att dansa med, för den andre log inte. Alla ler inte när de dansar, alla ser inte glada ut, en del kan inte le av olika anledningar. Om du har roligt så var glad för dansen som gjorde dig glad istället, för du dansar ju för att det är roligt, oavsett om du ler eller inte.<<
p>

Annonser

Rätten till sin egen kropp…

Den senaste tiden har jag läst många inlägg, som i slutändan handlar om huruvida man har rätt till sin egen kropp eller inte. För det är det som kärnan i frågan om huruvida man får tacka nej när man blir uppbjuden till dans. För mig är det här en icke-fråga, det är helt självklart för mig att valet ligger hos envar, ingen annan kan ta sig rätten att bestämma åt någon annan.

butt

Jag förstår inte riktigt konceptet att man ”måste tacka ja” för ingen skulle få för sig att bestämma att någon annan måste skänka pengar till en tiggare som sitter utanför mataffären. Hur kan man i så fall ta sig rätten att bestämma vem som någon annan ska dansa med? Att skänka pengar gör inte anspråk på någons kropp, men att dansa gör det. När vi dansar med varandra så är vi mycket närmre varandra än vi annars är med de flesta människor. Den intima situation som vi hamnar i måste var och en få bestämma över själv.

 

Jag har hört argument som: ”Det är bara dans, klart man ska dansar med alla.” och ”Tänk på den som du tackar nej till, hen kan ta illa upp.” Men eftersom alla inte har samma syn på vad som är dans och hur nära man ska vara när man dansar så finns det i den här frågan ingenting som är ”bara”. Om jag tycker att det är aningen intimt att dansa så måste jag få välja vilka som jag känner att jag vill vara intim med. Ingen kan kräva av mig att jag ska vara obekväm när jag dansar oavsett anledningen till att jag är obekväm. En person som inte kan acceptera det, respekterar inte mig. Med det i åtanke så ställs argumentet ”Tänk på den som du tackar nej till, hen kan ta illa upp” i helt annan dager. För om jag inte respekterar att någon säger nej till att dansa med mig, så ska jag inte ta mig rätten att ta illa upp för att personen säger nej heller. Att kräva ett ja från någon är inte att respektera dem och gör jag inte det så kan jag inte förvänta mig att denne ska respektera mig tillbaka.

Visa respekt för varandra genom att låta var och en ha rätten till sin egen kropp. Det är inte respektlöst att säga nej till någon som ställer en fråga till dig. Fundera istället på hur respektlöst det är att inte acceptera ett nej på frågan.

Problem med att alla inte dansar med alla?

Det är naturligt att vi dansar med de som vi tycker om att dansa med och de som vi känner oss bekväma med. Ett resultat av det blir att det finns personer som vi dansar mer med än andra och det är ok, det är så det är. Det kan finnas så många olika anledningar till varför en person bara dansar med en begränsad skara och innan du vet anledningen till varför så kan du bara spekulera om det men tyvärr så är det ofta här som skitsnack uppstår. Den enda som vet anledningen till varför den dansar med ett begränsat antal är personen själv eller de som hen har sagt det till.

Själv så var jag jätteobekväm inför att bjuda upp främmande människor när jag tog upp socialdansandet igen för 5 år sedan, så är det inte idag men numer hinner jag nästan aldrig bjuda upp själv så jag är i ganska stor utsträckning beroende av vilka som bjuder upp mig. Ibland är det samma personer som bjuder upp mig flera kvällar i rad och det kan ge skenet av att jag bara dansar med vissa personer. Det här är bara två exempel på anledningar, det finns många andra, så fundera på om det verkligen vet varför som en person ”bara dansar med vissa”.

Det finns en annan aspekt också, om jag blir irriterad över att en person bara dansar med vissa, vad beror det på i så fall? Är det för att jag själv vill dansa med personen? I så fall är det naturligtvis tråkigt, men jag bör inte prata skit om personen för det. Det kan vara hur irriterande som helst att inte lyckas dansa med personen, men jag ska definitivt inte försöka sänka hen bara för att jag inte får som jag vill. Tänk också på att om personen får veta att du pratat illa om hen så kommer den förmodligen inte att dansa med dig och då har du ju ingen chans att få dansa med hen på grund av att du pratat skit om hen.

Dans och självförtroende

Efter att jag skrivit om https://danshatten.wordpress.com/2014/09/23/att-bjuda-upp-till-dans/ så fick jag en kommentar på min FB-sida som handlade om att om man tillhör den överrepresenterade sidan på dansgolvet en given kväll och man inte vågar bjuda upp så blir man stående och det påverkar danssjälvförtroendet. Eftersom jag själv har problem med danssjälvförtroendet så tänkte jag dela med mig av vad jag gör för att ge mig själv så goda förutsättningar som möjligt att få dansa under en kväll trots att jag själv har problem med att våga bjuda upp.

Jag klär upp mig! Jag var på en temadans i Boxholm med temat 50-tal och skaffade mig en utstyrsel till den. Det var inget märkvärdigt; svarta långbyxor, vit t-shirt, hängslen och hatt. Jag fick mycket uppmärksamhet för klädseln och jag tyckte att det var en kul grej så jag har fortsatt att ha samma utstyrsel på mig på alla danser som jag åker på.

i gröngräset rosa hatt pirat

(Hatt och hängslen byts ut ibland men helheten är densamma, jag har alltid hatt på mig på kurser också, men ibland är det ju faktiskt maskerad…). Jag gör med andra ord så att jag sticker ut och gör mig lätt att känna igen.

Nästa strategi jag har är att se till att de jag dansar med har roligt. Jag anpassar min dans efter den jag dansar med. Det betyder inte att jag låter bli att göra avancerade saker med nybörjare utan att jag ser till att den jag dansar med kan hänga med i det jag gör. Om det blir fel så ler jag ursäktande och fortsätter. Ibland skrattar jag för det lättar upp stämningen men här måste man läsa personen man dansar med så att den inte tar illa upp. Det är, för mig i alla fall, mycket roligare om jag efter en dans känner att personen jag dansat med har haft roligt för det betyder ju att vi har lyckats skapa dans tillsammans. Vi har inte bara dansat bredvid varandra. Det här tillsammans med att klä upp sig skapar möjlighet att den jag dansat med rekommenderar andra att dansa med mig för det var roligt att dansa med mig och det är lätt att peka ut mig.

Nästa taktik är att vara social. Jag pratar mycket med de personer som jag dansar med och det hjälper också till att skapa en positiv bild av mig. En person som är reserverad får jag svårare att prata med men jag försöker i alla fall. Man förlorar inget på att konversera mellan låtarna även om det bara är för att säga ”vilken tid de tar på sig att börja nästa låt”. Jag använder mig gärna av humor när jag konverserar och försöker ta bort stelhet i samtalet genom att skämta om mig själv. Jag blir med andra ord lätt att tycka om.

Nästa strategi jag har som egentligen är ganska självklar men långt ifrån alla använder den: Jag nobbar inte om jag blir uppbjuden. Om jag redan är uppbjuden så säger jag att jag gärna dansar senare eftersom jag redan är uppbjuden och om möjligheten uppstår så bjuder jag upp tillbaka. Men du vågar ju inte… Jo, för personen har ju redan bjudit upp mig, alltså vill denne dansa med mig, jag blir knappast nobbad om personen inte redan är uppbjuden av någon annan. Om jag aldrig säger nej så kommer jag att få dansa oftare.

Sist men inte minst: När dansen är slut så kramar jag alltid den jag dansat med och tackar för dansen. Om jag har en positiv känsla efter dansen så förmedlar jag den till den jag har dansat med. Det kostar inget och om personen också verkar nöjd så kommer denne att bjuda upp mig igen och jag kan bjuda upp denne eftersom vi redan har dansat. Jag visar helt enkelt uppskattning för den jag har dansat med.